Startade som brukligt är med
att göra några skisser.
Tycker bäst om 0,5 x 0,5 mm rutat papper när jag skissar. Akvarellpapper känns
för fint, det skall ju inte bli något konstverk, bara en ritning som stöd för
kommande arbete.
Däremot behöver jag träna mig mer på hur man skissar och gärna
med måttangivelser. Bäst förstår jag när jag bygger modellen i papper.
Jag har använt en färdig mall
av ett utstansat fönster i papper som jag byggt vidare på.
Eftersom uppgiften var på
temat bygg tyckte jag att ett fönster kunde vara en detalj på ett
hus-"bygge". Från början var mina planer med
fönsterbygget/teljushållaren storslagna. Jag skulle ha fönsterluckor med
gångjärn, fastlödade i fönsterkarmarna för att dölja baksidan på skapelsen. Den
skulle gå att både hänga på väggen eller stå på ett bord. Jag skulle göra den
lika fin på baksidan som på framsidan, inga bockade kanter skulle få synas...
Det fanns helt enkelt ingen
tid att ta av till ett så stort arbete. Med facit i hand, är jag glad att tiden
satte stopp för mina dåraktiga planer. Det skulle behövts en expert på
bleckplåtsarbeten för att gå i land med min tänkta kreation och någon sådan är
jag ännu inte ;-)
Jag klippte ut modellen i
papper och använde återförslutningsbart lim för att kunna ändra om det
behövdes... och det gjorde det. Jag upptäckte bland annat när jag byggde i
papper att den färdiga teljushållaren i bleckplåt skulle behöva bockas så att
den lutade något inåt.
På bleckplåten lade jag ut de
olika pappersmallarna och ritsade utefter kanterna. Nu har jag gjort det och
lärt mig att på plåt/metall fungerar det dåligt med mallar om mallarna ändå
bara har räta vinklar. Det hade fungerat bättre, tror jag, att mäta ut med
metallinjalen och dra strecken med hjälp av den. Att klippa ut bitarna med
guldsmedssaxen fungerade däremot riktigt bra och jag blev ganska säker på att
klippa utefter linjerna.
I själva fönstret borrade jag
hål får att komma åt att klippa ner till hörnen. För att kunna bocka till
kanterna där på ett snyggt sätt, fäste jag metallstycket mellan två raka
brädbitar som sedan fästes i hyvelbänken. Med en plasthammare slog jag ner bleckplåtskanterna
mot brädkanten. Svårt att komma åt på ett bra sätt och några kanter blev sneda
eftersom jag inte varit uppmärksam nog på hörnen. Jag bockade även kanterna på
själva teljushållaren, men denna gång med den trasiga bocken.
Så var det dags att löda de
uppbockade kanterna på teljushållaren. Med en liten metalltving försökte jag trycka ihop den ena plåten så att den
skulle ligga plant på den andra. När jag var nöjd med det så gällde det att
vinkla upp själva arbetet så att inte lödtennet skulle rinna av. Många blev
försöken och till slut gav jag upp för om plåtarna låg bra mot varandra så
ändrades förutsättningarna så fort jag skulle lägga arbetet i rätt position för
lödningen och vice versa.
Mitt tålamod började tryta
när jag hade försökt värma plåten med lödkolven och inget hände trots att det
var riktigt hett. Jag hade behövt ha en tredje och fjärde hand... En hand som
med en tång höll arbetet på plats, en hand som med en tång tryckte fast
plåtarna mot varandra, en hand som höll i lödtennet, en hand som höll i
lödkolven och värmde upp plåten... och en femte hand som kunde byta med den
hand som höll i lödkolven när den började få kramp av att hålla sig stilla i
samma ställning så länge... Nej, löda kräver mer träning känner jag.
När jag kämpat på och fått
alla fyra hörnen fastlödda såg det inte snyggt ut. Lödtennet skall liksom
smälta ner och lägga sig i skarvarna, ekar min handledares ord i mitt huvud.
Mycket av lödtennet hade smält ner och lagt sig på alla andra ställen, runt
omkring skarvarna istället. Jag närmast skamsen greppar en metallfil och vill
på det sättet dölja skavankerna. Metall är inte förlåtande som papper, tyg
eller trä. Har man gjort ett misstag så syns det så himla tydligt. En ful
lödning kan inte döljas på samma sätt som en ful söm kan repas upp och göras om
och ingen får någonsin veta. Kan inte låta bli att undra om jag och metall
skall kunna samarbeta bättre i framtiden. Hur skall man kunna arbeta som trä-
och metallslöjdslärare om man inte kan samsas med metall? Kan jag lära mig att
tycka om den fast den luktar illa och inte låter sig tämjas?
Filen ja, det undrade jag ju
så klart över varför den såg ut på så många olika sätt. Hur skall man kunna
välja rätt? Jag skulle ju bara fila bort lite lödtenn som hamnat på fel
ställen, vilken fil var lämpligast för det ändamålet? Kikade i "bibeln" eller Arbeta i metall
(1992) på filar. Där stod som vanligt en massa fakta i ämnet. Det är till och
med betydelsefullt i vilket material man tillverkat filen, bäst är låglegerat
verktygsstål med kolhalten 1,3% och med en kromhalt på 0,3%. Hur man tandat
den, formen, längden och vad man skall ha den till har så klart också
betydelse, men på vilket sätt förstod jag inte, inte enbart genom läsning i:
Arbete i metall. Jag behöver läsa om samma saker gång på gång och varva det med
praktiskt arbete, då sätter det sig till slut som ett minne i handen/ögat och
inte enbart i hjärnan. Slutligen använde
jag lite smärjelduk för att dölja skavankerna från filen...
Jag har blivit mer
intresserad av hållbar utveckling och återbruk i ämnet slöjd, den senaste tiden
när jag i en papperskorg fick se en massa "utvikta" koppargem.
De plockade jag upp direkt.
De skulle lödas fast på min blomsterlåda till teljushållaren. Just den delen
med hur blomsterlådan skulle hänga i fönstret, hade jag ännu inte klurat ut
någon bra lösning på. Lösningen fann jag i papperskorgen.
Det känns som om jag ibland
fastnar i min egen vinkelvolt... Jag är så inställd på en fantastisk
slutprodukt och det skymmer sikten för mig när jag borde fokusera mer på
processen. Att tvingas skriva om och reflektera över arbetetsuppgifterna vi
gör, har därför gett mig det där lilla extra som gjort att vissa lösa ändar har
kunnat knytas ihop. Jag har fått en djupare förståelse av det jag gör.
I Samhället och
kunskapssynen, Liedman (2001) står det:
"Sättet att se på kunskap och hur kunskap inhämtas har följt samma mönster
sedan antiken och styr fortfarande tänkandet kring olika skolformer och deras
organisation där de teoretiska ämnena prioriteras före de praktiska." Säljö (2000) "menar att antaganden om
lärandets struktur byggs in i skolan som verksamhet, i skolans utrustning, i
sättet att bygga skollokaler, i läroböcker och i sättet att pröva kunskaper."
Här kommer min helt
ovetenskapliga fundering kring dessa antaganden. Hur blir det om man vänder på
kuttingen? Om vi låter de praktiska ämnena få störst utrymme till förmån för de
teoretiska, hur skulle vi inhämta kunskap då? Kanske på samma sätt som nu men
med utgångspunkt i vår vardag förhoppningsvis. Jag vill att kunskap och
kunskapsinhämtning skall utgå från vad vi i vardagen stöter på för problem. Om
man startar i det praktiska och bygger på med teori och forskning känns det
åtminstone som om jag, har lättare att förstå och fördjupa mina kunskaper. Jag
behöver som jag skrev tidigare, varva praktik och teori. Det ena utesluter inte
det andra.
När jag började den här utbildningen
var jag en stor motståndare till att eleverna skulle skriva loggböcker,
reflektera över sitt eget lärande eftersom det tar tid från den praktiska
undervisningen. Fördjupad kunskap kräver reflektion och den måste ju få ta sin
tid. Nu vacklar jag...
Tillbaka till
metalluppgiften... Efter lödning, filning och lite smärjelduk, tyckte jag
fortfarande att teljushållaren såg bedrövlig ut. Den skulle i alla fall inte få
en hedersplats hemma hos mig, såvida den inte snyggades till lite. Får man måla
över alla fula lödningar? Nej, förmodligen inte, eftersom man då skulle få
svårt att se min process. Men om jag använder semitransperent färg då?
Uppgiften med att göra en blomma av plåtspillet
kändes inte riktigt bekväm. Hur gör jag för att genomföra uppgiften på det sätt
den är tänkt men samtidigt slippa misslyckas?
Donald A Schön (1987)
Educating the Reflective Practitioner: Den paradox som ligger i lärandet av en
helt ny kompetens är denna: att en student inte från början kan förstå vad han
behöver lära sig, det kan han förstå endast genom att lära sig själv, och lära
sig själv kan han endast genom att börja göra det han ännu inte förstår.
Ok, jag måste inte förstå
varför, hur osv, jag måste bara släppa prestigen och ge mig hän i processen,
våga misslyckas och se vart det bär. Jag måste medvetet jobba på att bli stolt
över min process och inte bara över produkten...
Så efter att ha pratat igenom
detta dilemma med Johan, beslöt jag mig för att strunta i slutprodukten ;-) Jag
har kommit en bit på väg med att bocka metall och mjuklöda. Då får det synas i
min produkt att det är så här långt mina kunskaper och färdigheter tagit mig.
Därför blev det ingenting av med varken den gemförsedda blomsterlådan, 2
teljushållare eller gångjärnsförsedda fönsterluckor. Slutprodukten ser ut som
skrutt men jag försöker ändå vara nöjd över resultatet.
Den präglade kopparfolien
lödde jag fast på teljushållaren.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar