Metallslagning.

Uppgiften går ut på att jämföra olika metallplåtars egenskaper och hur de uppför sig vid drivning. Alla plåtarnas tjocklek var samma, 1 mm. Jag började med att driva aluminiumplåten, för den trodde jag var lättast. Därefter gick jag lös på kopparplåten, följd av mässing och stål.

Aluminiumplåten var som jag trodde, lättast att driva och bearbeta. Den är säkert den bästa metallplåten att arbeta med ur ett skolslöjdsperspektiv. Man behöver inte slå så hårt eller lika länge som med de andra metallplåtarna för att få till en skålform. Den är dessutom det mest ekonomiska valet.

Det var kanske, så här i efterhand, ett dumt val att ta det lätta först... När jag skulle ta mig an kopparplåten kände jag mig rätt så kaxig och det vet vi ju hur det kan gå.

För att skona andras hörsel arbetade jag ensam i salen med att driva/banka kopparplåten i olika skålformar. Om Johan, min handledare varit där vet jag att han stoppat mig efter ett tag för att komma med välmenta råd. Som det nu var bankade, hamrade och drev jag kopparplåten med så kraftiga slag att armen domnade av mjölksyra. Jag var nästan klar när jag kände att metallen på något sätt kändes annorlunda. Det var inte bara för att jag var helt utmattad som den inte längre gick att bearbeta lika lätt som när jag började drivningen. Den hade blivit stenhård.  Det är i det ögonblicket som jag för mitt inre både ser och hör Ulf: Koppar måste man glödga då och då när man bearbetar den för annars blir den stenhård och spricker.

Vilken otrolig tur/skicklighet jag haft eftersom jag inte råkat ut för det! Ha!

Till nästa gång det var dags för drivning av kopparplåten så hade Johan visat mig hur jag skulle glödga skålen och sedan doppa den i betbad. Johan ställde skålen på några värmetåliga stenar, satte på gasolen och gav mig gasolbrännaren. Jag höll på i gott och väl en minut med att hetta upp kopparplåten som hela tiden stod kvar på stenarna. Efter glödgningen och betbadet fick jag syn på en liten, liten prick i botten på skålen. Den hade definitivt inte funnits där förut.

Tenn hade legat på stenarna där skålen stått och smält in i skålen. Till en början blev jag lite besviken över att Johan kunde vara så obetänksam att han ställt skålen på alla gamla metallrester så att allt mitt arbete var förgäves. Senare insåg jag att det måste ha funnits ett mikroskopiskt litet hål i skålen från början, där tennet kunde smälta in.

Jag tyckte inte att det var någon idé att fortsätta driva skålen. Men, Johan filade och försökte på alla möjliga sätt att få bort det förargliga tennet. Det satt stenhårt, insmält i kopparskålen och gick inte att få bort.

Nästa gång jag blev ensam i salen tog jag fram skålen för att försöka driva den lite till. Johan hade ingett mig nytt hopp genom att föreslå en emaljering av skålen när den var klar. Då skulle inte tennet längre synas.

Efter glödgningen var kopparskålen som smör i händerna på mig. Varför inte utnyttja detta faktum och driva den i den djupaste formen med en gång, när det ändå gick så lätt?

Det blev dödsstöten för min skål. Jädrar, vad den sprack! Med ett par extra slag med kulhammaren fick jag den att spricka mer än nödvändigt.  Det var absolut inte någon känsloyttring som drev mig att banka de extra slagen. Det var ren och skär fascination inför hur kopparplåten uppförde sig. Att se hur den så lätt sprack sönder var häftigt!

Jag är glad att jag gjort den här erfarenheten, drivit en metall till utmattning så att den spruckit. Det har gjort att min förståelse för materialets egenskaper ökat.

Nästa metall jag gav mig på var mässingen. Den är en personlig favorit. Det fungerade bättre med den än med kopparplåten. Om det berodde på erfarenheterna jag gjort med kopparplåten vet jag inte, men det spelade säkert in. Den är dock inte särskilt lämplig i skolslöjden kan jag tycka då den är alltför dyr i inköp och för hård och tidskrävande för de flesta elever att driva.

Stålplåten till sist blev också den en favorit. Dock krävde den många blåmärken på tummen och pekfingret. Inte för att jag missade plåten och träffade fingrarna med hammaren utan för att vibrationerna i metallen fortplantade sig ut till mina fingrar. Det blev som små minislag och det kändes knappt när jag höll på. Men, efteråt värkte, pirrade och molade hela handen. Stålplåten är inte heller den en metall som lätt låter sig bearbetas och hör väl därför inte ihop med drivning i skolslöjden.

När jag drivit metallen till en skålform satte jag den på en faff och slog med en kulhammare mot faffen. På detta sätt fick alla skålarna ett fint mönster på ytan. Jag satte sedan skålarna på en hemsnickrad, träform för att göra dem plana i botten. När stålskålen var klar blev den ojämn trots att den var cirkelrund när jag började bearbeta den. Den åkte in i ugnen hemma på 275 grader, ungefär. Jag kollade till den med jämna mellanrum och när jag plockade ut den var färgen på ytan jättevacker. Riktigt blåaktig blev den inte men jag är nöjd. Det hade behövts längre tid i ugnen för att få den där riktigt blå färgen på ytan.

Vi skulle som sagt prova att driva fyra skålar i olika metaller. Därefter skulle vi välja att driva ytterligare en av metallerna till en skål eller något annat. En bastuskopa i koppar! Det har jag alltid velat ha, men jag har inte hittat någon som varit i närheten av det jag vill ha. Nu gavs möjligheten att tillverka en själv. Jag gjorde den på exakt samma sätt som innan, med ett viktigt undantag, jag missade inte glödgningen den här gången. Två gånger fick kopparplåten genomgå samma procedur med glödgning och efterföljande betbad. Fascinerande att en "stenhård" metall kan bli så mjuk att en treåring skulle kunna skrynkla ihop den (nästan).

När den var "klar" skulle jag göra små "hällpipar" på två ställen så att det inte spelade någon roll om man var höger- eller vänsterhänt när man öste vatten på bastuaggregatet. Jag glödgade och betbadade den därför en tredje gång. I en bit björk sågade jag på bandsågen ut en triangelformad bit. Den använde jag som mall vid drivningen av "hällpiparna".

Uppgiften var att färdigställa bastuskopan. Det skall jag göra när min lärare, Ulf Härdner, har lärt mig att hårdlöda. Det tror jag att man måste göra för att få fast någon form av skaft/handtag på skopan. Tänkte dessutom återanvända en av de täljda onödorna till skaft/handtag. Skall tälja till den så att den passar och känns bra i handen. 

Jag förstår behovet av att förtenna exempelvis koppar för att kunna använda den i hushållet vid matlagning. Men så särskilt snyggt är det inte... jo, det är det, men känns så onödigt. De metaller som jag har arbetat med, stål, aluminium, koppar och mässing har ju redan vackra ytor, så varför förtenna dem. Jo, jag vet! Det är ytterligare en teknik som jag kan använda i min undervisning så småningom... kommer jag att göra det?

Spelar ingen roll, kunskapen bör ju finnas hos mig i alla fall, om jag skulle vilja förtenna med eleverna.

Kunde alltså inte förmå mig till att förändra de redan fina skålarna jag gjort genom att förtenna dem. Det fick bli den spräckta skålen i koppar. Vet ej vad det berodde på men tennet fastnade aldrig på kopparskålen. Var flussmedlet för gammalt? Gjorde jag något annat fel?

Sammantaget tyckte jag att det var kul och givande att driva skålar. Om det inte vore för den höga ljudnivån skulle jag inte tveka en sekund att låta eleverna jobba med drivning i skolslöjden. Dock skulle jag låta dem få hålla sig till enbart aluminium... eller så kanske de kan få prova på alla fyra metallerna som jag fått göra. Det var ju så skithäftigt att matta ut plåten och få den att spricka. Kan helt klart rekommenderas! ;-)