Kulturföremål, bunadskniv.

Bakgrund.    

År 2003 började jag och min norska mamma det enorma arbetet med att skapa varsin norsk folkdräkt/bunad inför 100-års jubileet av frigörelsen från den svenska unionen. Vi beräknade att arbetet skulle ta ca 2 år och vara klart till den stora dagen, 17:e maj år 2005 då hela Norge skulle fira sin nationaldag storslagnare än vanligt. Vi lyckades få våra bunader klara i tid och vi bar dem stolt på Karl Johanns gate i Oslo på den stora dagen.

Under arbetet med att skapa dessa bunader stötte vi på en rad problem. En del problem rörande det historiskt korrekta utseendet fick vi lösa genom att leta i äldre litteratur och titta på äldre foton. Vi reste till Norsk institutt for bunad og folkedrakt i Fagernes, Telemark, Norge, där vi intervjuade en del personer som kunde mycket om bunader. På Valdres Folkemuseum kunde vi på plats titta på de bunader som funnits i de olika fylkena och vilka accessoarer som hör till de olika bunaderna. Vi letade då speciellt efter accessoaren, kniv. Vi besökte Arnt Darrud, guldsmed i Gvarv, Telemark, Norge som själv forskat en del i dräkthistoria och då speciellt i söljor och knivar.

De flesta problem och frågeställningar fick vi svar på, på ett eller annat sätt. Förutom frågan: Har det funnits en tillhörande kniv för kvinnor till någon bunad? Det var då, för över 10 år sedan. Men nu, idag, efter ett gediget sökande i nästan obefintlig litteratur har jag äntligen, efter alla år hittat svar!

Under tiden som vi sydde på våra bunader såg jag bilden framför mig, där kniven hängde i brickbandet över förklädet, på motsatta sidan som den broderade väskan. Jag ville ha en speciell kniv som guldsmeden, Arnt Darrud, smitt och tillverkat.

Han visade mig den när vi var där för att hämta de söljor han tillverkat åt oss. Jag beställde och köpte en sådan kniv av honom, trots att jag då inte visste om det var "rätt". Jag har bara burit kniven till bunaden en gång på en svensk konfirmation. Då jag ansåg risken för ifrågasättande om det var rätt och riktigt vara minimal. I Norge däremot är sederna och traditionerna kring bärandet av bunad försett med många och krångliga restriktioner. 

Syfte.

Problemet är alltså att jag vill bära kniv till min bunad men jag vet inte om det är historiskt eller estetiskt korrekt. Jag tänker därför fördjupa mig ytterligare i denna frågeställning: Är det historiskt riktigt att bära kniv till en bunad från Vest Telemark? Om det funnits en kniv, hur såg den ut och vad vet man om bruket av kniv till bunader?

Jag vill börja med att förklara att  bunad eller folkedrakt, inte betyder samma sak. En bunad kännetecknas av att den har sin upprinnelse i de förindustriella bondesamhällets folkdräkter. Det finns över 450 olika fylkesknutna bunader i Norge. Bunaden anses vara ca 150 år gammal. Det finns dock bunader som tillkommit så sent som 1950. Eftersom folkedrakten hela tiden utvecklats och förändrats är det svårt för forskare att veta när och hur den fick sitt nutida utseende. Ännu svårare är det att hitta fakta som styrker bruket av kniv för kvinnor och hur länge det varat.

Under 1700-talet började man kartlägga och dokumentera dräkterna. Influenserna från den industriella revolutionen gjorde folkedrakten omodern i mitten på 1800-talet. Samtidigt som det växte fram en nationalromantisk syn på folkedrakter från bondesamhället. Konstnärer använde sig flitigt av motiv där folkedrakten avbildades. Det blev vanligt att uttrycka sin nationalkänsla med folkedrakten som nu för första gången kom att benämnas; nationaldräkt. Nationaldräkten var så laddad för norrmännen i början på 1870-talet att man riskerade att bli utkastad från de finare salongerna om man dök upp i dessa bondekläder.

I början på 1900-talet fanns det en rörelse, Norskdomsrörsla, som ivrade för det nationalistiska. Denna rörelse var emot unionen med Sverige och ville återskapa den gamla norska bondekulturen.

Med Hulda Garborg i spetsen blev folkedrakterna i början på 1900-talet, ett viktigt element i den kulturpolitiska kampen. Gamla folkedrakter ritades och syddes upp igen. Men det tillverkades också nya dräkter med delar från de gamla folkedrakterna. Det är nu folkedrakterna blev ”bunader

Hulda Garborg är en ikon inom norsk dräkthistoria. Hon var en radikal och ivrig förkämpe för det norska och var en frontfigur i "Norskdomsrörsla". Hulda Garborg reste land och rike kring för att lära sina landsmän att dansa folkdans. Under dessa resor fick hon mycket kunskap om norska folkedrakter. Hon dokumenterade då de högtidskläder och vardagskläder som var speciella och särpräglade för folk i ett bestämt geografiskt område.

Hulda Garborg jobbade aktivt med att öka användningen av folkedrakten i Norge och i det arbetet skydde hon inga medel. Som ett exempel på hennes nit kan nämnas att på en av dräkterna förekom det två olika hättor. En för de gifta kvinnorna och en annan för de ogifta kvinnorna. Hulda Garborg rationaliserade resolut bort hättan för de ogifta kvinnorna med motiveringen att den var gammaldags! Hela denna bygd slängde bort sina hättor, även de gifta kvinnorna. Deras motivering var att det som gällde för den ene också bör gälla för den andre. 

Vidare tyckte Hulda Garborg att alla textilier skulle vara av norskt ursprung och vävda i Norge. Även Textilfärgerna skulle tillverkas i Norge av örter och växter som växte i Norge. Dessa förändringar slog igenom eftersom Hulda Garborg propagerade för att man skulle kunna sy och tillverka sin folkedrakt själv.

Dock har Hulda Garborgs intentioner att folkedrakten skulle bli var mans klädesdräkt, fått motsatt verkan och nu blivit en statussymbol istället. Långt tillbaka i tiden bestod folkedrakterna ofta av importerade textilier i både bomull och silke, vilket nu Hulda Garborg stängde dörren för.

Efter andra världskriget växte det fram en ny bunadsideologi. Det blev viktigt att bunaden var historiskt korrekt och att den var geografiskt knuten till de lokala traditionerna. Man påbörjade ett vetenskapligt arbete med att samla in gamla folkedrakter från de olika fylkena i Norge. 1947 upprättades en statlig bunadsnämnd som hade till uppgift att förvalta alla de insamlade folkedrakterna samt verka som en slags bunadspolis. Runt om i landet hade det dykt upp ett flertal så kallade bunadspolitier. Dessa tog frivilligt på sig rollen att för norrmännen peka ut det som var rätt och det som inte var rätt i frågor rörande folkedrakter. Bunadsbrukare i Norge idag, brukar lite skämtsamt säga att det inte längre behövs någon statlig bunadsnämnd eftersom de själva agerar bunadspoliti gentemot varandra. I dag har Statens bunadsnämnd bytt namn till Norsk Institutt for bunad og folkedrakt och är ett rådgivande organ. Ända sedan starten har det bedrivits forskning om folkedrakter och det mesta som skrivits och forskats kring folkedrakterna finns idag under NBF, Norsk Institutt for bunad og folkedrakt.

Så med detta sagt som bakgrund, när jag nu försökt forska i bruket av bunadskniv för kvinnor, kan jag inte annat än undra över om det överhuvudtaget finns något rätt eller fel.

Bruket av kniv har vi belägg för sedan stenåldern, står det att läsa i boken Tollekniven, redskap,våpen og symbol, Tomas Breivik (1982 Kniven var så vanlig och oundvarlig att även trälar bar kniv. Kniven används som ätredskap, vapen, fästmansgåva, verktyg, i magiska riter och statussymbol. Seden var runt 1700-talet att en giftasvuxen kvinna skulle komma till kyrkan i sällskap av fadern, bärandes en tom knivslida i bältet. I denna skulle hugade spekulanter sticka in sin "Tollekniv", täljkniv på svenska, puukko på finska. Därmed var förlovningen offentliggjord. För kvinnor var kniven förutom ovanstående också ett ovärderligt redskap i det till synes eviga arbetet med att värja sig mot kärlekskranka beundrare.

Jag har vänt mig till Arnt Darrud, och intervjuat honom för att om möjligt hitta fler bevis för att det funnits en kniv till min bunad.

År 2002 fick Arnt Darrud ett arbets- och utvecklingsstipendium från Telemarks kommune, för att sätta fokus på traditionskonst. Under ett flertal månader jobbade han intensivt med att kombinera nya tendenser med det traditionella inom sitt område som silver- och guldsmed. Han letade efter uttryck i gamla söljor som han menade låg i silvret och bara väntade på att upptäckas. Han ville synliggöra potentialen i de gamla söljorna.

Arnt Darrud anser att det skall ställas höga krav på dem som vill föra in nya tendenser i det traditionella hantverket. De bör  vara förtroliga med både tankarna och idéerna bakom det traditionella hantverket för att inte förstöra det. Han understryker också vikten av att inte vara alltför konservativ och ängslig när man skall tänka i nya banor.

Lägger du för rigida ramar runt konsthantverket blir det inte konsthantverk längre utan ett museiföremål. Om vi vill att nya generationer skall fatta intresse för hantverk måste vi tillåta en viss nydaning. Det bästa och starkaste  i traditionellt hantverk kommer ändå alltid att överleva, oavsett. Medan nya skapelser som inte passar in, försvinner av sig självt.

Vidare berättar Arnt att Telemarkssilvret, både söljor och knivarbeten, är unika inte bara i Norge utan i stora delar av Europa. Speciellt filigransarbetena i bunadssammanhang från Vest-Telemark är i en klass för sig. Silversmederna från detta område utmärkte sig tidigt och visade en unik förståelse för formspråket och de hade en säregen känsla för tråddimensionen i arbetet med silvret. Fil i ordet filigran betyder tråd.
Arnt har också experimenterat med att använda filigranstekniken till utsmyckning av knivarna han smider. Något som inte varit så vanligt förr. Det traditionella har varit gravering för utsmyckning av "staskniver". "Staskniver" kan översättas med statusknivar eller skrytknivar.

I början på 1900-talet skedde mycket nytt på knivfronten, vad gällde utsmyckning. Vanligast var fortfarande bruket med gravering men några silversmeder började experimentera med att lägga tråd på både knivskaftet och knivslidan. Troligtvis efter inspiration från Mellaneuropa. Arnt Darrud berättar att han började använda filigrantekniken på den för Telemark så typiska "ringlekniven/rasslekniven". Inne i knivskaftet lades det små kulor av silver, därav namnet "ringlekniv/rasslekniv".  Dessa knivar hängde på män, mitt fram, mellan benen och när ägaren började "rassla" med dem visste man att passa sig, berättar Arnt Darrud för mig. De kunde hänga i knivslidor kallade "Tvislir".

På bilden från Tollekniven, redskap,våpen og symbol, Tomas Breivik (1982) sidan 54 finner man mer bevis för "rasslandet" med knivar. "Tvislir" hängde nog inte på kvinnor eftersom jag inte sett en enda bild på det. 

Det finns några få bildbevis på att kvinnor burit kniv till bunader och folkedrakter. Få bilder, teckningar och texter finns bevarade på NBF, Norsk Institutt for bunad og folkedrakt. Jag kan inte få fram några uppgifter om när man började sälja knivar kommersiellt till bunaderna. Kanske kan en del av det skyllas på "bunadspolitiet", som anser kniv till kvinnodräkterna vara en styggelse. Jag anar även ett stråk av Hulda Garborg här. Varför använda kniv i bältet på en kvinnodräkt när inte kniven längre är att betrakta som ett verktyg, tycker jag mig höra henne säga.

Men i boken Tollekniven, redskap,våpen og symbol, Tomas Breivik (1982) står det att "kvinnekniven" var ett behändigt redskap vid handarbeten i motsats till den grova fårsaxen. "Kvinnekniven" utvecklades och kom att bli en fästmansgåva. Eftersom "kvinnekniven" utvecklades till att bli denna kärleksgåva så var den ofta mycket arbetad och försedd med dekor på både knivskaftet och på knivslidan. Äldre bilder visar kvinnorna bar sina knivar i bältet på samma sida som ringen med nycklarna. Jämte kniven och nycklsrna bars ibland även ett litet etui innehållande nål och tråd. Symboler för en husfrus betydelse. I stort sett verkar kvinnoknivarna vara av samma storlek som mansknivarna.

Man brukar enligt, Tollekniven, redskap, våpen og symbol, Tomas Breivik (1982) kalla Telemarkskniven för drottningen bland "staskniver". På bilden nedan ser man varför. De är ett utomordentligt exempel på hantverksskicklighet. "Kvinnekniven" ser likadan ut.

I mycket av hantverket från Telemark återkommer det karakteristiska rosemalingsmönstren. Dessa återfinns på knivar, knivslidor och andra bunadsaccessoarer.

Referenslitteratur

Norsk knivbok, Øystein Kostveit

Tvislir og ringlebelte, Arne Emil Christensen

Tollekniven, redskap, våpen og symbol, Thomas Breivik

Scandinavian Folklore II, Laila Durán

Håndplagg till bunader og folkedrakter, Heidi Fossnes

Norges bunader og samiske folkedrakter, Heidi Fossnes

Artiklar

Magasinet Bunad NR1

Intervjuer

Arnt Darrud, Årnes, 3810 Gvarv, Telemark, Norge

Bodil Enger, Norsk institutt for bunad og folkedrakt, bodil.enger@bunadogfolkedrakt.no

Hemsidor
Knivmakar Inger Marie Tragethon ,Kongsberg, Norge

Knivkunstnaren Arne Martin Solbjør, Vinje, Telemark, Norge
Norsk institutt for bunad og folkedrakt, www.bunadogfolkedrakt.no 

Bilder

Från ovanstående och från privata foton.