Svep.

Snart börjar jag tro på att jag skall bli trä- och metallslöjdslärare! Det här projektet har jag klarat av att ro iland alldeles själv :-) Jag har till och med gjort formen till själva svepet, själv!

Nej, riktigt själv har jag ju så klart inte gjort det... Leif Blomqvist från Youtube, har fått hjälpa mig. Men med bara hans filmer och lite litteratur har jag faktiskt lyckats åstadkomma ett kakfat i svepteknik.

Här hittar du till de filmer jag tittat på och som jag kan rekommendera:

Att förbereda material, forma och böja.

https://www.youtube.com/watch?v=1YeTtIxHLMQ

Att göra ett svepfat.

https://www.youtube.com/watch?v=d675QsymX-0&src_vid=1YeTtIxHLMQ&feature=iv&annotation_id=annotation_67876631

Att göra en svepask.

https://www.youtube.com/watch?v=A89YxlRyQ40&src_vid=1YeTtIxHLMQ&feature=iv&annotation_id=annotation_3

Att sy med rot: https://www.youtube.com/watch?v=NMuVyxl_uLo&src_vid=1YeTtIxHLMQ&feature=iv&annotation_id=annotation_1 

Som Leif brukar säga: Häng med så skall jag visa hur man gör :-)

Formen ritade jag ut på ett papper som jag klippte ut och ritade upp på den stora hoplimmade kloss i spånskivespill jag förberett. Sågade ut formen i bandsågen och slipade den på slipskivan. På en aluminiumplåt ritade jag ut det som skulle bli "mothållet/fästet" för svepet/faneret. Eftersom jag inte brydde mig om utseendet utan bara funktionen på formen använde jag en stålrits att markera linjer och borrhål med.

Jag borrade, klippte och bockade till aluminumbiten så att den skulle passa i det utsågade spåret på formen. Med skruvdragaren skruvade jag i en skruv på vardera sida om formen så att aluminiumbiten skulle sitta stadigt. Jag till och med borrade med en något större bor i samma hål men inte helt igenom , för arr försänka skruven. På bilden nedan syns det hur jag gjort.

Trots att min form blev sååå fin och lyckad hade den en uppenbar brist. Hade skriver jag, för bristen är åtgärdad nu. Jag slet som ett djur med att "svepa" det fuktade faneret runt formen och fästa det med klossar och tvingar. Jag hade behövt minst 3 par händer... eller så hade det underlättat om jag hade satt fast formen i hyvelbänken. Men, för det hade det behövts en fastskruvad kloss undertill på formen. Den hade jag missat att sätta dit. Vaknade faktiskt mitt i natten av att jag insåg att det var däri problemet låg.

Trots att jag redan här såg att formen inte var jämn, fortsatte jag oförtrutet att arbeta vidare med kakfatet.

Efter en föreläsning i ämnet träkärl i svepteknik av Mats Sjöberg fick vi studenter ett utdrag av hur några svepändar kunde se ut.

I häftet hittade jag en ände som jag tyckte var snygg. Jag sågade ut, slipade och limmade den. Anledningen till att jag slipade denna del först och inte hela kakfatet på en gång var att jag annars inte skulle komma åt att slipa änden efter att den blivit limmad. Åtminstone inte på ett tillfredsställande sätt.  Jag hade ritat ut en mall i papper som jag förde över till formen efter att jag limmat ihop den. Denna form skulle jag såga ut med kontursåg/figursåg/lövsåg. Spelar ingen roll vad man kallar den attans sågen. Den är hopplöst otymplig och svårbemästrad. Det hjälper inte heller att använda en sågbräda eller en filklämma att sätta fast arbetet i. Känns som rena stenåldern... finns det verkligen ingen annan lösning?

Mera raspande, filande och slipande. Jag upptäckte att de "blåsor" i trät/faneret som uppkommit under all slipning inte gick att slipa bort. Trät/faneret hade också blivit vågformat på sina ställen. Jag funderade på varför dessa sprickor och vågformer alls fanns där. Jag har kommit fram till att det förmodligen har med basningen av trät/faneret att göra. Eller som i mitt fall, avsaknaden av basning. När man basar trä/faner ångar man ämnet för att mjuka upp ligninet i trät/faneret. En svepning/böjning av trät/faneret går då smidigare med färre sprickor och mindre stress.

Så hade det blivit dags att sy med rot. Även denna gång fick jag hjälp av Mats Sjöbergs medskickade lilla häfte. Tror att det är ett utdrag ur en gammal bok med titeln: Träkärl i svepteknik. Bestämde mig för att använda ett slags kedjestygn. Hade gruvat mig för just detta moment. Det hade jag inte behövt. Det gick supersmidigt :-) Med skruvdragaren borrade jag hål med ett tremillimeters borr varje centimeter längs mitten på änden och följande den utsågade kanten. Kom till och med ihåg att slipa riktigt fint över hålen eftersom jag ju inte skulle komma åt där när sömmen väl fanns på plats. Roten jag skulle sy med hade legat i vatten riktigt länge och var mjuk och följsam. Det var både lätt och roligt. Nästa gång skall jag dock se till att jag har beställt hem rot och inte bara ta för givet att det finns. Hade tur ändå som hittade en liten rest på nedersta hyllan i skåpet. Fick skarva den på två ställen och det är ju bättre om man kan slippa...

Botten ritade jag först ut med hjälp av min pappersmall. Jag ville ju att kakfatet skulle bli lite mer jämnt i formerna och tänkte att det kanske går att "tvinga" ner botten så ger nog sargen med sig... eller inte!!! Jag sågade ut botten i plywood och försökte verkligen att "tvinga" sargen på plats över en botten som hade en helt annan form ;-) Efter att jag insett att jag förlorat slaget mot kakfatet, daskade jag ner kakfatet på ytterligare en bit plywood, ritade sågade slipade och gullade... och voilà! Där satt den, på första försöket! Som gjuten. Jag hade inte behövt att sätta dit de små nararna längs kanten på botten, men det skulle bli så fint om jag gjorde det... och det blev det! Borrade små hål såååå  försiktigt och trädde i små bitar av tre millimeters rotting i hålen. Glömde inte att limma lite i hålen heller, minsann. Rottingen krävde nästan ingen arbetsinsats alls för att slipas ned. Massor av rå och kokt linolja som ytbehandling. Ännu ett svep med fint slippapper och kakfatet blev klart lagom till jul och de sju sorters kakorna som skall bakas...

Jag är såld på svep! Detta är definitivt något som jag skall göra med mina elever på högstadiet. Men innan dess skall jag bygga en basningslåda efter Leif Blomqvists instruktionsfilm: Basningslåda https://www.youtube.com/watch?v=JdkfBJ2aN2U

VFU uppgift: Uppföljning av introduktion Distanskurs 3.

Idéutveckling

Jag har gjort min Arbetsgång/Planering i svepteknik för år sju.  Svep har kommit att intressera mig mer efter Mats Sjöbergs genomgång över målningstekniker

och svepalster.  Dess för innan var det min handledare, Johan Bergdahl, som inspirerade och introducerade mig för denna slöjdteknik. Han har stöttat mig så att jag nu fått mod att gör detta med mina VFU-elever. Han har också med stor framgång själv genomfört flera svepprojekt med både årskurs sju och åtta. Så jag känner stor tillförsikt inför projektet.

Innan jag startade upp projektet testade jag själv olika idéer och färgsättningar  för att vara beredd på eventuella hinder eller problem som eleverna skulle kunna stöta på. Jag visade ett bildspel för eleverna innan vi startade upp projektet, för att öka på deras förförståelse för sveptekniken som vi skulle jobba med och dess resultat. Projektet startade jag med att låta eleverna skissa hur de ville ha sitt svep i både färg och form. Förhoppningen var att det skulle fungera och att de kunde forma och få sitt svep så som det ville ha det.

I Lgr11, Skolverkets Kursplanen i slöjd (2011) står det att genom undervisningen i ämnet slöjd ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att formge och framställa föremål i olika material med hjälp av lämpliga redskap, verktyg och hantverkstekniker. När man jobbar med sveptekniken med eleverna får man in dessa moment och jag tyckte att det fungerade bra.

Jag sågade ut några spånor själv från alm som var lite

tjockare än 3 mm. De var mellan 3-5 mm och jag var nyfiken på att se om det fungerade med dessa lite tjockare spånorna. Eleverna fick dock välja om de ville ha de tunnare eller de tjockare.  För eleverna berättade jag att de tjockare spånorna eventuellt kunde spricka. I NU-03 (2003) beskriver 72% av eleverna

att ämnet slöjd engagerar dem. Det är ju definitivt något som jag måste ta i beaktande och använda i min undervisning. Att slöjd engagerar så många elever har säkert lika många orsaker, men en av dem kan nog absolut vara att praktiskt arbete kompletterar alla de teoretiska ämnena. Eleverna kan göra mycket själva och det är viktigt att de känner att det klarar det.

Förberedelserna hade fungerat bra och eleverna förstod hur de skulle välja ämnen till svep efter vad de hade för höjd på sin svepmall.

Efter avslutat projekt i arbetsområde; svep, tänkte jag ha en muntlig utvärdering med eleverna där vi sitter tillsammans i små grupper och pratar om processen. Under projektets gång valde jag också att eleverna skulle för en digital loggbok. Där skulle de lägga in foton på arbetet och hela tiden skriva ned vad de gjort och vilka verktyg de jobbat med. Då skulle det bli lättare för oss att komma ihåg och även att kommentera processen när vi sedan sitter och utvärderar resultatet tillsammans.

Överväganden

Man måste fundera en del på vilka former eleverna skall ha på sin svep och hur de skall presenteras. Jag ville inte att de skulle svepa med för "kantiga" former så jag valde att begränsa det till ”mjuka” former eftersom jag tror att det kommer att bli lättare för eleverna. Så här i efterhand, tyckte jag att det var bra då alla eleverna lyckades genomföra sina första svep med dessa former. Är svepet för "kantigt" så är det lätt att spånan flisar.

I Lgr11, Skolverkets Kursplan i slöjd (2011) står det att "Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att utveckla kunskaper om färg, form, funktion och konstruktion och om hur dessa kunskaper kan kombineras med medvetna val av material och teknik. Detta är något jag hela tiden försökt och försöker att tänka på, att ge eleverna så goda förutsättningar som möjligt för att lyckas. I allt didaktiskt

arbete måste man reflektera och utveckla hela tiden.

Framställning

Min planering i svep sträcker sig över tio lektioner och jag tyckte att det gick bra och att jag kunde hålla lektionsplaneringen någorlunda både tidsmässigt och innehållsmässigt. Jag valde att låta eleverna göra ett avslut på ett valfritt spånämne innan vi svepte "på riktigt". Ett moment som man kan hoppa över helt och hållet eller göra efteråt också. Eleverna fick lägga sina spånor på papper och rita av/skissa på olika avslut. När de var nöjda med en form klippte de ut den och ritade av den på sin spåna. De sågade ut änden med kontursåg och använde olika typer av träfilar för att på så vis få änden ännu finare.

Själva svepningen förberedde jag genom att lägga bitarna i ett varmt bad. Jag visade med en egen bit hur de skulle göra. De jobbade två och två och hjälpte varandra att spänna fast tvingen mm. Därefter fick arbetena stå på tork en vecka. När de kom tillbaka kommande vecka var de mycket spända på att ta loss arbetena från formen. Därefter fick eleverna limma ihop svepet och då var det också bra att man kunde jobba två och två. En elev fick pressa svepet mot bänken och den andre eleven fick pressa/skruva ihop tvingen så att limmet på ändarna fäste. De foglimmade en botten och passade i svepet. Därefter borrade eleverna hål i sina svep hål och sydde med björkrot. Inför ytbehandlingen pratade jag om olika alternativ som man kan välja för att behandla sitt svep.

De kunde välja på bets, linolja eller färg för att ytbehandla sitt svep och variationen var stor.

Utvärderingen

När vi alla hade arbetat klart med projektet använde vi lektion 10 till en utvärdering där vi satt ner i små grupper. Eleverna fick ha sina "Ipads"/loggböcker framför sig. Detta gjorde att eleverna lättare kom ihåg processen och diskussionen kring svepen flöt på bra. Eleverna diskuterade vad de kunde gjort annorlunda och vad de upplevt som svårt respektive lätt. De allra flesta eleverna tyckte att det var kul att jobba med sveptekniken och de blev nöjda med sitt resultat.

Reflektion

Det här var ett bra projekt/arbetsområde för elever på högstadiet. Är man ute efter ett ”mer perfekt” resultat är det bättre att förlägga projektet till år åtta eller nio. Jag tyckte ändå att det blev acceptabla resultat i år sju. Eleverna gjorde mycket själva på sitt svep, vilket jag tyckte var positivt. Jag valde att ha genomgångar med hela gruppen i början på varje lektion. Detta upplevde både jag och eleverna som ett tillfälle till en snabb rekapitulering av föregående moment. Därefter kunde eleverna hjälpa varandra respektive jobba självständigt.

I Lgr11, Skolverkets Kursplaner i slöjd (2011) står det att: "Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att utveckla idéer, överväga olika lösningar, framställa föremål och värdera resultat." Att jobba med projektet svep tycker jag har gett eleverna möjlighet att skapa fritt utifrån fasta ramar. De har fått välja färg och form (nästan) helt fritt och med hjälp av nya hantverkstekniker har de fått en helt färdig slöjdprodukt.

I Sjögren (1984) försöker han reda ut ordet kreativ och skapande i sin text. Han anser ordet skapande innebära en kreativ förmåga att upptäcka problem, att få nya idéer och att en skapande kreativ förmåga har en given plats i slöjdprocessen. Om man vill följa Sjögrens tankegångar och "råd"  måste jag själv i mina genomgångar tänka på att inte visa exakt hur allt skall göras utan lämna utrymme för elevernas egna kreativa förmåga. Samtidigt som jag vill att de ska komma vidare i sin utveckling och i sitt slöjdande måste jag hela tiden ge dem nya utmaningar, verktyg och kunskaper som gör det möjligt för dem att lösa de problem de möter.

I Slöjda för livet, Borg (1995) står att slöjdandet kräver ett abstrakt tänkande i flera steg. Eleverna bör arbeta i en viss ordning och i en logisk följd. De har hjälpmedel och redskap till hands för att klara av alla val som måste göras. Ämnet slöjd kan vara både engagerande och krävande. Detta gör att man måste pröva sig fram och man måste hela tiden försöka ha bra genomgångar som ger eleverna de bästa förutsättningarna.

I boken  "Kunskap i det praktiska." av Bernt Gustavsson (RED.) 2008. har han skrivit om praktisk-produktiv kunskap. Praktisk kunskap grundar sig i handling. Produktiv är kunskapen när den behandlar allt sådant som människan framställer, skapar och producerar. Denna kunskapsform kallas techne. Techne omfattar allt som människan framställer, så som hantverk, konst och poesi. Att slöjda har således med med både kunnande och skapande att göra.

Av tradition har kunskapsformen techne inte varit lika högt skattad som vetenskaplig-teoretisk kunskap, episteme. Jag vill vara med och påverka framtiden, våra barn. Få dem att förstå skillnaden på olika kunskaper Jag vill få dem att  förstå och inse att olika sorters kunskap är en positiv drivkraft. Drivkraften för kunskap utgörs av spänningsförhållandet mellan det kända och det okända. Det är själva grundmekanismen för intresse och motivation, nyfikenhet, förundran och även förmågan att ställa frågor. Kunskaps- och bildningsprocesserna går på detta sätt ständigt vidare.

Referenslitteratur

Slöjd, ämnesrapport till rapport 253, ( NU-03 )

ESA, Kurskompendium (kop artiklar), Artikel 3 och 5 Gröna Häftet

Lgr-11, kursplanen i slöjd, Skolverket

Slöjda för livet, Borg (1995)

Kunskap i det praktiska, Bernt Gustavsson (RED.) 2008

Sammansättning/hörnkonstruktion.

Den här uppgiften har man naturligtvis stor nytta av att kunna som slöjdlärare. Själv har jag ingen som helst erfarenhet av att ha sammanfogat någon trädetalj med teknikerna bladning eller slitsning, varken som vuxen eller i skolslöjden. Uppgiften skall dessutom utföras med handverktyg. Fördel för mig eftersom jag tycker att jag har större kontroll med långsamma handverktyg än med snabba maskiner.

Jag har skissat på en annan uppgift som bygger vidare på den kunskap som jag kommer att tillgodogöra mig i denna uppgift, "En ramkonstruktion med stil". I den står det:  Minst en av de i kursen genomgångna konstruktionsteknikerna (bladning, slitsning mm...) skall användas i din ramkonstruktion.

Där ville jag försöka mig på att göra en åttakantig ram, med gering och falsar... Med tanke på ovanstående, att jag aldrig tidigare gjort en sammanfogning i trä, så var detta med en åttakantig ram lite för avancerat för mig. Innan jag gav upp denna tanke ville jag i alla fall i praktiken prova på de båda teknikerna, bladning och slitsning.

På ett hyvlat ämne ritade jag ut för bladning/halvt i halvt. Jag hade dock glömt min trogna gamla Bibel, Att arbeta i trä, hemma på skrivbordet. Så det blev till att improvisera.

Det gick så bra, så det var rent magiskt.

Inget att tveka på.  Lika bra att ta slitsningen också när jag ändå hade flytet och ångan uppe. Men då tog det tvärstopp! 

Nähä, det kommer inte att fungera med den åttakantiga ramen. Lika bra att gå hem.

Dagen efter hade jag instruktionsboken, Att arbeta i trä, 1984, med mig. Där slog jag upp sidorna 17:1-17:2 och kunde bara konstatera att den bladning jag gjort dagen innan på "frihand" var helt rätt. Regeln: längden - bredden / 2 =, hade jag gjort utan att veta om det.

Slitsningen däremot, gick ju så där. Slår därför denna gång upp boken, Att arbeta i trä, 1984, kapitel 21 som handlar om slitsning. Jag bestämde mig för att följa instruktionerna till punkt och pricka. Det gjorde jag även när jag inte förstod vad jag gjorde! "Rita ut tappstyckets bredd på slitsstyckets kantsidor, mätt från ändytan . Gör likadant med slitsstyckets bredd på tappstyckets kantsidor.

VA'! Tappstycket och slitsstycket räknade jag snabbt ut vilket som var vilket. Men sedan, då? Bredden, vilket är det? Mina elever har absolut en fördel av att jag inte har alla svar eller den rätta vokabulären. Vi är på samma nivå och jag förstår så väl alla de problem som de utsätts för i sina slöjdprocesser.

Bredden hade jag kanske kunnat räkna ut om det inte hade blandats in: "arbetsstyckenas tjocklek", längre ner i texten. All påritning var helt klart det som gav mig mest huvudbry, eftersom jag oftast gick bet på vokabulären.

När väl påritningen var gjord sågade jag "över hörn" och sedan högg jag bort träet mellan sågsnitten med ett stämjärn.

Jag hade släppt tanken på göra en åttakantig ram, men ville bara testa hur svårt det var att göra en bladning med gerade kanter.

Det var inte svårare än att göra en bladning på ett mindre ämne. Här drar jag en egen slutsats: Ju större ämne desto lättare att få till en bra slitsning eller bladning.

Jag måste fråga experterna när jag kommer till Linköpings universitet för redovisningen av denna uppgift, om det verkligen inte finns ett smartare tillvägagångssätt!?

En ramkonstruktion med stil!

Här kommer uppgiften: Du fördjupar dig i den valda epokens stiltypiska drag som du redogör för i en skriftlig sammanfattning, gärna med bilder som illustrationer. Välj vad du vill använda som inspirationsmaterial och motivera dina val. i ditt idéutvecklingsarbete skall du lägga till ett personligt uttryck och en nutida tolkning. Din lösning av uppgiften skall du alltså ta utgångspunkt i en stilepok och samtidigt präglas av dig och av 2014! Minst en av de i kursen genomgångna konstruktionsteknikerna (bladning, slitsning mm) skall användas i din ramkonstruktion. Föremålet skall målas, helt eller delvis, med några av de traditionella teknikerna som behandlas i kursen.

...och som vanligt började jag i "fel" ände. Jag såg en åttakantig ram framför mig... till vilken stilepok kan jag koppla den då? Till alla stilepoker visade det sig.

Den åttakantiga formen har inte varit särskilt gångbar genom historien. Den har använts mycket sparsamt och i möbeldesign återfinns den nästan bara som "rökbord". 

 

Efter mycket letande i stilhistoriska böcker har jag kommit fram till att stilen nog är renässans. Även om de flesta åttakantiga bord  jag hittat, tillverkades på 1800-talet, bar de typiska drag från renässansen. Mycket intarsia och valnöt.

Svarvade ben hör också till.

Renässansen började i Italien (Florens) på 1400-talet. Man talar om ungrenässans, högrenässans och senrenässans. Renässansen innebar en stor förnyelse/pånyttfödelse av konsten och påverkade utvecklingen fram till 1800-talet.

Möbeltyperna var huvudsakligen desamma som under gotiken, men de präglades av den nya stilen i ornamenten. Enligt äldre sed kunde en drapering vara målad på nedre delen av väggarna. I renässansslotten brukade däremot träpaneler sättas upp i manshöjd. dessa var indelade i fält genom ramverk. Fälten kunde vara målade i tidens stil eller så fanns intarsia i fälten. Fönstren var indelade i små rutor som oftast var blyinfattade. Men, ibland var fönsterrutorna målade. Taken var ofta indelade i skulpterade småfält eller så var även dessa målade. Bärande bjälkar var synliga.

I Italien fick renässansmöblerna en rik utformning, särskilt kistor och stolar. De pryddes ofta med intarsia av olika träslag. Även elfenben och pärlemor kunde användas för detta. Det var också nu som man började med fast klädsel på stolar. I Norden däremot fortsatte bruket av väggfasta bänkar ett tag till.  Kistorna designades med flata lock så att man kunde sitta på dem. Så småningom blev skåp alltmer vanliga. Skåpen var ofta arkitektoniskt uppbyggda med kolonner eller pilastrar. under nyare tid började man med bord som hade fyra ben.

De höga officerarna som hemkom från krigen uppförde nu ståtliga hus i sten och tegel här hemma i Sverige. Förutom bostäderna var kyrkorna föremål för tidens konstnärliga intresse. I herremans hemmen blev de skulpterade skåpen allt vanligare. De holländska skåpmakarna arbetade mer än tyskarna med släta ytor som bearbetades med hyvel. Materialet var gärna ek vid denna tidsepok.  Holländarna hade en förkärlek för mörkare träslag som ebenholts och använde det i de så kallade kabinettskåpen. Skåpen var ofta försedda med intarsia och hade många smålådor. Svarvning var en viktig tillverkningsmetod för fina möbler. Benen på bord, skåp och delar av stolsben svarvades gärna. Bord och skåp försågs med kulfötter.

Jag har valt att göra min ram i vanlig furu. Att följa de stiltypiska dragen från renässansens skulle innebära ett val av någon form av ädelträ, som valnöt eller ebenholts, vilket förmodligen skulle få tråkiga följder.

Jag har följt instruktionerna i uppgiften om att använda mig av en konstruktionsteknik, bladning med fals.

 Mycket slipning blev det...

Ytbehandlingen är inte heller den tidstypisk då jag har målat min ram med egen tillverkad äggoljetempera. Emulsionen bröt jag med zinkvitt och obränd umbra. Jag trodde att äggoljetempera skulle vara en ytbehandling som jag skulle kunna tycka om. Det gör jag inte. Den är inte lätt att stryka ut på trät, den torkar ojämnt och är kladdig alldeles för länge.

Så här blev ramen när jag tagit den från renässansen och in i år 2014. Det personliga uttrycket tror jag experterna i Linköping anser vara som vanligt - för mycket av pysselkaraktär och för lite av slöjdkaraktär. Men, den här gången bad de speciellt om att jag skulle lägga till ett personligt uttryck... och voilá! Då blev det så här.

Jag har till och med tillverkat upphängningen med repslagningsteknik. Den löstagbara akrylplasten ger mig möjlighet att använda ramen året om. Med vackra höstlöv, sand, snäckor eller annat kan jag förändra uttrycket på ramen så att det passar års- eller högtider.

Jag är nöjd!

Litteraturen jag tittat i för att hitta inspiration är:

Stilhistoria, Gertrud Grenander Nyberg, Skolöverstyrelsen, 1989

Stilhistoria, Lagerqvist och Söderberg, Bonnier, 1959

På nätet har jag hittat bilderna på de åttakantiga borden.

Knivslida i läder.

I Slöjda för livet, Borg, 2012 läser jag om skisser, bilder, ritningar och arbetsbeskrivningar. Dessa anser Marléne Johansson användes som hjälpmedel, redskap, som stöd för tankar och resonemang runt slöjdprodukten. I lärandesituationerna kopplas resonemang i text och bildspråk till fysiskt agerande. Nåväl, efter mer än tre terminer på Trä- och metallslöjdsutbildningen har jag fortfarande svårt att använda mig av ritningar eller skisser. Undrar om eleverna känner likadant som jag!? Marléne Johansson tycker att skisser, bilder, ritningar och instruktioner får en mening av användarna. Denna mening är nog så djup att jag ännu inte lyckats gräva fram den.

Jag har i alla fall ritat en mall i vegetabiliskt garvat läder till en knivslida. Genom att tejpa pappersremsor på min kniv och sedan klippa upp detta, fick jag en perfekt "bild". "Bilden" förde jag över till lädret och klippte sedan ut det med en lädersax. Efter blötläggning i vanligt vatten i ca 1 timme var det dags att med minitvingar nypa ihop lädret om kniven. Denna hade jag virat in i plastfilm först.

Tvingarna gör märken i lädret som jag sedan använder mig av för att göra de hål som jag skall sy i. För att göra hålen använde jag ingen gaffelmejsel eftersom lädret var så tjockt, utan en vanlig, enkel syl.

Med vaxad lintråd syr jag med två ändar/nålar in och ut genom samma hål. Denna söm är mycket dekorativ och kallas sadelmakarsöm. Jag har efter en introduktion i läderarbeten fått ett häfte av Anders Martinsson. Jag har haft stor glädje och nytta av detta häfte i mitt arbete med knivslidan. Som avslutning efter att jag sytt på en stropp baktill på knivslidan, har jag ytbehandlat den endast med läderfett och bivax.

Plåtarbete-skylt.

Att arbeta i plåt eller metall har varit frustrerande och svårt under hela kursen. Men den här uppgiften gjorde jag helt på egen hand och jag hade faktiskt kul under tiden som jag jobbade med skylten. Jag blev dessutom riktigt nöjd med resultatet.

Efter att skissen var gjord ritade jag ut bitarna i 1 mm stålplåt. Dessa klippte jag ut med en bänkplåtsax. Ovalen i mitten gjordes på följande sätt: Ett hål borrades först och därefter trädde jag i sågbladet på den elektriska kontursågen. På kursen hade det pratats om att det är lättare att såga i metallplåtar om man har någon form av träskiva under plåten och låter den gå med under sågningen. Det fungerade bra att såga med den elektriska kontursågen om jag bara tog det lugnt. Hur många sågblad som gick sönder och som jag fick byta? Inga! Jag satte i ett nytt sågblad för metall innan jag började såga och det satt i hela tiden. Känns bra!

Hålen på sidorna är borrade med 5 mm borr och gjorda innan jag bockade. Hålen upptill och nedtill är också gjorda före bockningen och borrade för att passa till nitarna, som jag kommer till alldeles strax. Förra gången jag skulle bocka var jag tvungen att använda två (2!) kantbockningsmaskiner för att lyckas med bockningen. På den ena maskinen låser inte spännprisman fast plåten på höger sida och på den andra maskinen låser inte spännprisman fast plåten på den vänstra sidan! Superfrustrerande.

Efter mycket skruvande på kantbockningsmaskinen, och isärtagande av diverse delar, drämde jag resolut en mindre slägga över skruvhandtaget... och skruvhandtaget satte sig som en smäck! Därefter fungerade bockningen alldeles utmärkt. Tänk vad många problem jag löst under denna kurs med lite övervåld ;-)

Japp, nitning var det. Först och främst undrar jag varför man använder sig av metoden, nita för hand, som känns uråldrig år 2014?
Jag har stått med manualen, Arbete i metall 1992, i ena handen och projektet i den andra. Alternerande teori och praktik. Döm om min förvåning när det visar sig fungera, att följa instruktionerna i boken har fungerat i verkligheten.

I mina borrade och gradade nithål har jag satt i en avsågad nit av stål. En annan metall skulle påverka metallplåten på ett negativt sätt eftersom jag skall ha min skylt ute, exponerad för väder och vind. Niten jag valde har ett kullrigt huvud som passar exakt i nitdynan. Jag kunde ha använt mig av metoden; tätningsnitnig. Då hade jag behövt dikta förbandet och det tyckte jag verkade onödigt eftersom sidorna på skylten ändå är helt öppna. Så, jag nitade bara med hjälp av en nitdyna och en hammare. Dock vill jag skryta lite över hur jag löste denna uppgift rent praktiskt. 

På bilden ser man att jag satt fast ett fyrkantsjärn mellan två skruvstycken och på fyrkantsjärnet har jag trätt upp skylten. På så vis kommer jag åt att nita och får samtidigt ett mothåll. Illistigt! Man kan också se att jag valt att göra nitförbandet med överlappsfog.

Plattjärnen, som håller skylten uppe och som är nitade i själva skylten, har jag bockat manuellt. Mellan skruvstycken och med en rejäl "slägghammare" slogs och bankades järnen till 90 graders vinkel. Jag hade även här borrat för upphängningen och nitningen innan jag bockade järnen.

Gängningen har jag gjort genom att dels följa Arbete i metall, 1992, dels följa instruktionerna som följde med i "gängningssatsen".

Jag har vis av erfarenheten putsat både plåten och plattjärnen noga med fina slippapper och därefter tvättat av dem med T-röd innan jag spraymålade med mattsvart färg.

Kulturföremål, bunadskniv.

Bakgrund.    

År 2003 började jag och min norska mamma det enorma arbetet med att skapa varsin norsk folkdräkt/bunad inför 100-års jubileet av frigörelsen från den svenska unionen. Vi beräknade att arbetet skulle ta ca 2 år och vara klart till den stora dagen, 17:e maj år 2005 då hela Norge skulle fira sin nationaldag storslagnare än vanligt. Vi lyckades få våra bunader klara i tid och vi bar dem stolt på Karl Johanns gate i Oslo på den stora dagen.

Under arbetet med att skapa dessa bunader stötte vi på en rad problem. En del problem rörande det historiskt korrekta utseendet fick vi lösa genom att leta i äldre litteratur och titta på äldre foton. Vi reste till Norsk institutt for bunad og folkedrakt i Fagernes, Telemark, Norge, där vi intervjuade en del personer som kunde mycket om bunader. På Valdres Folkemuseum kunde vi på plats titta på de bunader som funnits i de olika fylkena och vilka accessoarer som hör till de olika bunaderna. Vi letade då speciellt efter accessoaren, kniv. Vi besökte Arnt Darrud, guldsmed i Gvarv, Telemark, Norge som själv forskat en del i dräkthistoria och då speciellt i söljor och knivar.

De flesta problem och frågeställningar fick vi svar på, på ett eller annat sätt. Förutom frågan: Har det funnits en tillhörande kniv för kvinnor till någon bunad? Det var då, för över 10 år sedan. Men nu, idag, efter ett gediget sökande i nästan obefintlig litteratur har jag äntligen, efter alla år hittat svar!

Under tiden som vi sydde på våra bunader såg jag bilden framför mig, där kniven hängde i brickbandet över förklädet, på motsatta sidan som den broderade väskan. Jag ville ha en speciell kniv som guldsmeden, Arnt Darrud, smitt och tillverkat.

Han visade mig den när vi var där för att hämta de söljor han tillverkat åt oss. Jag beställde och köpte en sådan kniv av honom, trots att jag då inte visste om det var "rätt". Jag har bara burit kniven till bunaden en gång på en svensk konfirmation. Då jag ansåg risken för ifrågasättande om det var rätt och riktigt vara minimal. I Norge däremot är sederna och traditionerna kring bärandet av bunad försett med många och krångliga restriktioner. 

Syfte.

Problemet är alltså att jag vill bära kniv till min bunad men jag vet inte om det är historiskt eller estetiskt korrekt. Jag tänker därför fördjupa mig ytterligare i denna frågeställning: Är det historiskt riktigt att bära kniv till en bunad från Vest Telemark? Om det funnits en kniv, hur såg den ut och vad vet man om bruket av kniv till bunader?

Jag vill börja med att förklara att  bunad eller folkedrakt, inte betyder samma sak. En bunad kännetecknas av att den har sin upprinnelse i de förindustriella bondesamhällets folkdräkter. Det finns över 450 olika fylkesknutna bunader i Norge. Bunaden anses vara ca 150 år gammal. Det finns dock bunader som tillkommit så sent som 1950. Eftersom folkedrakten hela tiden utvecklats och förändrats är det svårt för forskare att veta när och hur den fick sitt nutida utseende. Ännu svårare är det att hitta fakta som styrker bruket av kniv för kvinnor och hur länge det varat.

Under 1700-talet började man kartlägga och dokumentera dräkterna. Influenserna från den industriella revolutionen gjorde folkedrakten omodern i mitten på 1800-talet. Samtidigt som det växte fram en nationalromantisk syn på folkedrakter från bondesamhället. Konstnärer använde sig flitigt av motiv där folkedrakten avbildades. Det blev vanligt att uttrycka sin nationalkänsla med folkedrakten som nu för första gången kom att benämnas; nationaldräkt. Nationaldräkten var så laddad för norrmännen i början på 1870-talet att man riskerade att bli utkastad från de finare salongerna om man dök upp i dessa bondekläder.

I början på 1900-talet fanns det en rörelse, Norskdomsrörsla, som ivrade för det nationalistiska. Denna rörelse var emot unionen med Sverige och ville återskapa den gamla norska bondekulturen.

Med Hulda Garborg i spetsen blev folkedrakterna i början på 1900-talet, ett viktigt element i den kulturpolitiska kampen. Gamla folkedrakter ritades och syddes upp igen. Men det tillverkades också nya dräkter med delar från de gamla folkedrakterna. Det är nu folkedrakterna blev ”bunader

Hulda Garborg är en ikon inom norsk dräkthistoria. Hon var en radikal och ivrig förkämpe för det norska och var en frontfigur i "Norskdomsrörsla". Hulda Garborg reste land och rike kring för att lära sina landsmän att dansa folkdans. Under dessa resor fick hon mycket kunskap om norska folkedrakter. Hon dokumenterade då de högtidskläder och vardagskläder som var speciella och särpräglade för folk i ett bestämt geografiskt område.

Hulda Garborg jobbade aktivt med att öka användningen av folkedrakten i Norge och i det arbetet skydde hon inga medel. Som ett exempel på hennes nit kan nämnas att på en av dräkterna förekom det två olika hättor. En för de gifta kvinnorna och en annan för de ogifta kvinnorna. Hulda Garborg rationaliserade resolut bort hättan för de ogifta kvinnorna med motiveringen att den var gammaldags! Hela denna bygd slängde bort sina hättor, även de gifta kvinnorna. Deras motivering var att det som gällde för den ene också bör gälla för den andre. 

Vidare tyckte Hulda Garborg att alla textilier skulle vara av norskt ursprung och vävda i Norge. Även Textilfärgerna skulle tillverkas i Norge av örter och växter som växte i Norge. Dessa förändringar slog igenom eftersom Hulda Garborg propagerade för att man skulle kunna sy och tillverka sin folkedrakt själv.

Dock har Hulda Garborgs intentioner att folkedrakten skulle bli var mans klädesdräkt, fått motsatt verkan och nu blivit en statussymbol istället. Långt tillbaka i tiden bestod folkedrakterna ofta av importerade textilier i både bomull och silke, vilket nu Hulda Garborg stängde dörren för.

Efter andra världskriget växte det fram en ny bunadsideologi. Det blev viktigt att bunaden var historiskt korrekt och att den var geografiskt knuten till de lokala traditionerna. Man påbörjade ett vetenskapligt arbete med att samla in gamla folkedrakter från de olika fylkena i Norge. 1947 upprättades en statlig bunadsnämnd som hade till uppgift att förvalta alla de insamlade folkedrakterna samt verka som en slags bunadspolis. Runt om i landet hade det dykt upp ett flertal så kallade bunadspolitier. Dessa tog frivilligt på sig rollen att för norrmännen peka ut det som var rätt och det som inte var rätt i frågor rörande folkedrakter. Bunadsbrukare i Norge idag, brukar lite skämtsamt säga att det inte längre behövs någon statlig bunadsnämnd eftersom de själva agerar bunadspoliti gentemot varandra. I dag har Statens bunadsnämnd bytt namn till Norsk Institutt for bunad og folkedrakt och är ett rådgivande organ. Ända sedan starten har det bedrivits forskning om folkedrakter och det mesta som skrivits och forskats kring folkedrakterna finns idag under NBF, Norsk Institutt for bunad og folkedrakt.

Så med detta sagt som bakgrund, när jag nu försökt forska i bruket av bunadskniv för kvinnor, kan jag inte annat än undra över om det överhuvudtaget finns något rätt eller fel.

Bruket av kniv har vi belägg för sedan stenåldern, står det att läsa i boken Tollekniven, redskap,våpen og symbol, Tomas Breivik (1982 Kniven var så vanlig och oundvarlig att även trälar bar kniv. Kniven används som ätredskap, vapen, fästmansgåva, verktyg, i magiska riter och statussymbol. Seden var runt 1700-talet att en giftasvuxen kvinna skulle komma till kyrkan i sällskap av fadern, bärandes en tom knivslida i bältet. I denna skulle hugade spekulanter sticka in sin "Tollekniv", täljkniv på svenska, puukko på finska. Därmed var förlovningen offentliggjord. För kvinnor var kniven förutom ovanstående också ett ovärderligt redskap i det till synes eviga arbetet med att värja sig mot kärlekskranka beundrare.

Jag har vänt mig till Arnt Darrud, och intervjuat honom för att om möjligt hitta fler bevis för att det funnits en kniv till min bunad.

År 2002 fick Arnt Darrud ett arbets- och utvecklingsstipendium från Telemarks kommune, för att sätta fokus på traditionskonst. Under ett flertal månader jobbade han intensivt med att kombinera nya tendenser med det traditionella inom sitt område som silver- och guldsmed. Han letade efter uttryck i gamla söljor som han menade låg i silvret och bara väntade på att upptäckas. Han ville synliggöra potentialen i de gamla söljorna.

Arnt Darrud anser att det skall ställas höga krav på dem som vill föra in nya tendenser i det traditionella hantverket. De bör  vara förtroliga med både tankarna och idéerna bakom det traditionella hantverket för att inte förstöra det. Han understryker också vikten av att inte vara alltför konservativ och ängslig när man skall tänka i nya banor.

Lägger du för rigida ramar runt konsthantverket blir det inte konsthantverk längre utan ett museiföremål. Om vi vill att nya generationer skall fatta intresse för hantverk måste vi tillåta en viss nydaning. Det bästa och starkaste  i traditionellt hantverk kommer ändå alltid att överleva, oavsett. Medan nya skapelser som inte passar in, försvinner av sig självt.

Vidare berättar Arnt att Telemarkssilvret, både söljor och knivarbeten, är unika inte bara i Norge utan i stora delar av Europa. Speciellt filigransarbetena i bunadssammanhang från Vest-Telemark är i en klass för sig. Silversmederna från detta område utmärkte sig tidigt och visade en unik förståelse för formspråket och de hade en säregen känsla för tråddimensionen i arbetet med silvret. Fil i ordet filigran betyder tråd.
Arnt har också experimenterat med att använda filigranstekniken till utsmyckning av knivarna han smider. Något som inte varit så vanligt förr. Det traditionella har varit gravering för utsmyckning av "staskniver". "Staskniver" kan översättas med statusknivar eller skrytknivar.

I början på 1900-talet skedde mycket nytt på knivfronten, vad gällde utsmyckning. Vanligast var fortfarande bruket med gravering men några silversmeder började experimentera med att lägga tråd på både knivskaftet och knivslidan. Troligtvis efter inspiration från Mellaneuropa. Arnt Darrud berättar att han började använda filigrantekniken på den för Telemark så typiska "ringlekniven/rasslekniven". Inne i knivskaftet lades det små kulor av silver, därav namnet "ringlekniv/rasslekniv".  Dessa knivar hängde på män, mitt fram, mellan benen och när ägaren började "rassla" med dem visste man att passa sig, berättar Arnt Darrud för mig. De kunde hänga i knivslidor kallade "Tvislir".

På bilden från Tollekniven, redskap,våpen og symbol, Tomas Breivik (1982) sidan 54 finner man mer bevis för "rasslandet" med knivar. "Tvislir" hängde nog inte på kvinnor eftersom jag inte sett en enda bild på det. 

Det finns några få bildbevis på att kvinnor burit kniv till bunader och folkedrakter. Få bilder, teckningar och texter finns bevarade på NBF, Norsk Institutt for bunad og folkedrakt. Jag kan inte få fram några uppgifter om när man började sälja knivar kommersiellt till bunaderna. Kanske kan en del av det skyllas på "bunadspolitiet", som anser kniv till kvinnodräkterna vara en styggelse. Jag anar även ett stråk av Hulda Garborg här. Varför använda kniv i bältet på en kvinnodräkt när inte kniven längre är att betrakta som ett verktyg, tycker jag mig höra henne säga.

Men i boken Tollekniven, redskap,våpen og symbol, Tomas Breivik (1982) står det att "kvinnekniven" var ett behändigt redskap vid handarbeten i motsats till den grova fårsaxen. "Kvinnekniven" utvecklades och kom att bli en fästmansgåva. Eftersom "kvinnekniven" utvecklades till att bli denna kärleksgåva så var den ofta mycket arbetad och försedd med dekor på både knivskaftet och på knivslidan. Äldre bilder visar kvinnorna bar sina knivar i bältet på samma sida som ringen med nycklarna. Jämte kniven och nycklsrna bars ibland även ett litet etui innehållande nål och tråd. Symboler för en husfrus betydelse. I stort sett verkar kvinnoknivarna vara av samma storlek som mansknivarna.

Man brukar enligt, Tollekniven, redskap, våpen og symbol, Tomas Breivik (1982) kalla Telemarkskniven för drottningen bland "staskniver". På bilden nedan ser man varför. De är ett utomordentligt exempel på hantverksskicklighet. "Kvinnekniven" ser likadan ut.

I mycket av hantverket från Telemark återkommer det karakteristiska rosemalingsmönstren. Dessa återfinns på knivar, knivslidor och andra bunadsaccessoarer.

Referenslitteratur

Norsk knivbok, Øystein Kostveit

Tvislir og ringlebelte, Arne Emil Christensen

Tollekniven, redskap, våpen og symbol, Thomas Breivik

Scandinavian Folklore II, Laila Durán

Håndplagg till bunader og folkedrakter, Heidi Fossnes

Norges bunader og samiske folkedrakter, Heidi Fossnes

Artiklar

Magasinet Bunad NR1

Intervjuer

Arnt Darrud, Årnes, 3810 Gvarv, Telemark, Norge

Bodil Enger, Norsk institutt for bunad og folkedrakt, bodil.enger@bunadogfolkedrakt.no

Hemsidor
Knivmakar Inger Marie Tragethon ,Kongsberg, Norge

Knivkunstnaren Arne Martin Solbjør, Vinje, Telemark, Norge
Norsk institutt for bunad og folkedrakt, www.bunadogfolkedrakt.no 

Bilder

Från ovanstående och från privata foton.