Bygga och konstruera.

Träuppgiften jag fick gick ut på att bygga en öppen förvaring...

Metalluppgiften jag fick var att konstruera något med bandjärn...

Idén jag då fick var att kombinera de båda uppgifterna till en som skulle se ut ungefär som på skissen nedan.

Förvaringslådan som skulle sitta i bandjärnen gjorde jag av spillbitar i ek från en bänkskiva bland annat. Johan, min VFU-handledare, är en klippa för mig. Han vet vilka mina svagheter och rädslor är och tvingar mig att jobba med dem! Den här gången fick jag som sagt vad några spillbitar i ek som behövde en duvning i både hyvelmaskinen och bandsågen. Och med det slår han sig lugnt ner på en hyvelbänk och väntar på att jag skall bli klar med alla inställningar, knappar, spakar, reglage, vevar och annat livsfarligt på hyvelmaskinen och bandsågen.

Jag sågade ut alla bitarna 10 cm med hjälp av inställningen på sågen innan jag hyvlade dem. Därefter gjorde jag klart konstruktionen med bandjärnen för att med dess hjälp få de exakta måtten på förvaringslådan sedan.

Johan, the one and only, visade mig var bandjärnen fanns och hur man sågar av, böjer och slipar dem. Sedan gick han, och lämnade mig att klara mig på egen hand. Jag började med att ritsa ett märke vid 37 cm. Jag använde vinkelhaken och drog ritsen över bandjärnet. Därefter satte jag bandjärnet med markeringen så nära skruvstädet som möjligt för att minska vibrationerna vid sågningen. Att såga i bandjärn är mycket lättare än att såga i verktygsstål/silverstål.

Med vinkelhaken mätte jag sedan ut var jag skulle ha mina böjar. Markerade med ritsen och satte i bandjärnet i skruvstädet. Vinkelhaken använde jag igen för att kolla att bandjärnet skulle få en 90 graders vinkel och inte bli sned. Med en penhammare drämde jag till mot bandjärnet för att få det att vika sig. Perfekt! Gjorde likadant med det andra och tredje bandjärnet.

Johan hade visat hur man med en specialtillverkad mojäng kunde göra runda böjar. Så långt hann jag inte eftersom jag var tvungen att rusa iväg på en fortbildningskurs i matematik.

Dagen efter fick jag hjälp av en pensionerad slöjdlärare som råkade befinna sig i slöjdsalen. Han visade mig hur "bandjärnsmojängen" skulle användas. Det märkliga som hände då var att min respekt för allt hans kunnande och all hans erfarenhet satte mitt eget omdöme och tänk ur spel. Han visade på det ena bandjärnet hur jag skulle böja till det och jag tänkte då att det bästa vore väl att mäta upp båda järnen på en gång så att de blir lika... kanske till och med böja båda samtidigt så långt det går... Jag sa aldrig vad jag tänkte eftersom jag redan innan hade bestämt mig för att han är mästaren och jag bara en novis. Efteråt sa han det jag hade tänkt, men då var det så dags när båda bandjärnen fått sina runda böjar med någon millimeters förskjutning.

Johan sa att det inte behövdes några "skydd" i skruvstädet för att slippa märken på bandjärnen eftersom jag ju bestämt mig för att måla ytan. Då kommer inte märkena att synas. Den pensionerade slöjdläraren, som jag hyste en sådan respekt för, sa att man kan lika gärna ta för vana att alltid använda dem (skydden) för man vet ju inte om man vill ändra sig vad gäller ytbehandlingen, men då går det inte om det finns märken i metallen. Då får man vackert hålla sig till planen. När han sa det vet jag att jag tänkte att man lärde sig så noga, omständligt, gediget, arbetskrävande förr. Jag tog ingen större notis om det han sagt eftersom jag ju var glad att jag slapp fippla med ytterligare moment...

Nu har jag ändrat mig, fast det ju inte går, jag vill inte längre måla bandjärnen. Att behålla metallfärgen hade varit snyggt. Gammal är äldst!

Dags att sätta samman bandjärnen. Jag använde vinkelhaken för att mäta ut mitten på bandjärnen och markerade med en rits. Med en körnare och hammare slog jag in ett märke i bandjärnen för metallborren. Efter att jag borrat hål för kopparnitarna filade jag bort graderna runt hålet. Jag satte en nit genom två bandjärn och nöp av niten ca 3 mm ovanför dem. Johan hade sagt att jag med en kulhammare skulle slå runt kanten på niten! Ha, hur är det tänkt att man över huvudtaget skall träffa ytan på en kopparnit med radien max 2 mm!?

Jag blev riktigt förvånad när det faktiskt var möjligt att träffa kanten på den mjuka metallen så att slagen från hammaren bildade en nitskalle som höll ihop de båda bandjärnen. Otroligt!

Hemma i garaget tog jag fram svart hammarlack för att måla min konstruktion. Det blev riktigt gräsligt och långt ifrån vad jag tänkt mig. Allra helst hade jag ju velat behålla bandjärnen som de var med bara ett par lager lack över. Men, eftersom jag hade så många märken i metallen kände jag mig tvungen att måla dem. I skolan fanns vit, svart och röd att välja på och jag ville ha silver. Hemma hade jag en silverskimrande svart färg som jag testade innan jag gav upp och åkte in till stan för att köpa silverfärg. Den går att köpa in för skolbruk också ;-)

Med silverfärgen som ett extra lager ytbehandling ovanpå den svarta hammarlacken fick jag nöja mig!

Fortsättningen på förvaringslådan blev följande: Jag sågade (med bandsågen) ut 2 bitar som var 8,5 cm breda (höjden 10 cm hade jag ju redan innan sågat till). Jag sågade också till 2 bitar som skulle vara 21,5 cm. Nu hade jag två kortsidor och två långsidor men ingen botten. Den skulle jag såga ut när de andra fyra styckena var monterade.

Uppgiften jag fått av Daniel Nilsson, var att på denna förvaring använda mig av spikning, skruvning och genomgående tapp. Hur skulle jag komma förbi spikning och skruvning som lämnar fula, synliga huvuden och ändå genomföra uppgiften som den är tänkt?

Mina förslag på lösningar sågades av Johan med motiveringen att jag då inte skulle uppfylla kraven. Att skruva dit ett par fötter på lådans undersida räknas inte som att jag har skruvat eftersom uppgiften nog var tänkt att två trästycken skulle fogas samman med skruvning. Att använda skruvöglor var ett annat förslag som heller inte fick godkänt då vi på skolan inte hade tillräckligt långa skruvöglor (ca 3 cm) som kunde gå igenom båda bitarna.

Jag ville använda fötter på lådan och de var så konstruerade att jag kunde gömma spikhuvudena under dessa fötter. Ett steg framåt i alla fall! Jag mätte ut var jag skulle spika, skruva och plugga. Därefter borrade jag med 1 mm borr och halvvägs genom träet, hål för spikarna. På de utmätta sidorna borrade jag med en 1,5 mm borr hål också för skruvarna. På kortsidorna lade jag en liten sträng med lim. Johan hade visat hur man med hjälp av materialet och hyvelbänken kan få bitarna att ligga plant under skruvningen.

 På det sättet fick jag dit en skruv och en spik.

 På bilden nedan kan man se hur jag gick till väga för att få dit ytterligare en skruv och en spik.

Vid borrmaskinen lade jag den andra långsidan ovanpå kortsidorna och borrade med 4 mm borr rakt igenom båda styckena på 6 ställen för pluggar. Liten sträng med lim och de resterande två spikarna sattes dit. Jag använde en blompinne med radien 4 mm som plugg. På med lite lim med hjälp av pekfingret, i med pluggen i det borrade hålet och nyp av den med en avbitartång. Vips, så är det pluggat och klart. Slipning av pluggarna gjorde jag så klart på slipmaskinen.

När alla sidor på lådan var hopfogade skulle botten på plats. Jag började med att mäta ut hur stor bottnen skulle vara och sågade med bandsågen ut ett stycke i ek som skulle passa. Hur noga man än är med mätningen här så blir det små springor vid hopsättningen som inte är OK. Jag gjorde som jag trodde utan att konsultera varken litteratur, Youtube eller Johan. Då blev det som det blev. Men jag lär mig så himla mycket på alla mina misstag att jag är rädd att all den kunskap jag tillägnar mig på detta sätt inte kommer att få plats i huvudet ;-)

Med lite lim på sidorna och förborrade hål för spikarna fogade jag ihop botten på lådan.

Johan visade hur jag skulle lösa problemet med att lådan vickade fram och tillbaka i bandjärnen. Så jag kletade lite färg på nitarna och satte ner lådan så att färgen fördes över på den. Nu visste jag var jag skulle borra små fördjupningar i träet för nitarna så att lådan kunde stå stadigt i bandjärnen.

Ytbehandlingen fick bli olja för det är så vackert på ek.

När det sedan var dags att skruva dit fötterna på lådan fick jag nästan ett veritabelt vansinnesutbrott! Efter allt meck och all tankemöda jag haft för att dölja spikhuvudena hade jag borrat och spikat på fel sida om den utmätta markeringen.

Kan man som kvinna skylla på att jag hade påhälsning av en kollega i slöjdsalen när jag gjorde detta fatala misstag, vi pratade och skrattade samtidigt som jag mätte och borrade...

Det kräver ett visst mått av koncentration för att slöjda om man är en novis!