Bygga och konstruera.

Träuppgiften jag fick gick ut på att bygga en öppen förvaring...

Metalluppgiften jag fick var att konstruera något med bandjärn...

Idén jag då fick var att kombinera de båda uppgifterna till en som skulle se ut ungefär som på skissen nedan.

Förvaringslådan som skulle sitta i bandjärnen gjorde jag av spillbitar i ek från en bänkskiva bland annat. Johan, min VFU-handledare, är en klippa för mig. Han vet vilka mina svagheter och rädslor är och tvingar mig att jobba med dem! Den här gången fick jag som sagt vad några spillbitar i ek som behövde en duvning i både hyvelmaskinen och bandsågen. Och med det slår han sig lugnt ner på en hyvelbänk och väntar på att jag skall bli klar med alla inställningar, knappar, spakar, reglage, vevar och annat livsfarligt på hyvelmaskinen och bandsågen.

Jag sågade ut alla bitarna 10 cm med hjälp av inställningen på sågen innan jag hyvlade dem. Därefter gjorde jag klart konstruktionen med bandjärnen för att med dess hjälp få de exakta måtten på förvaringslådan sedan.

Johan, the one and only, visade mig var bandjärnen fanns och hur man sågar av, böjer och slipar dem. Sedan gick han, och lämnade mig att klara mig på egen hand. Jag började med att ritsa ett märke vid 37 cm. Jag använde vinkelhaken och drog ritsen över bandjärnet. Därefter satte jag bandjärnet med markeringen så nära skruvstädet som möjligt för att minska vibrationerna vid sågningen. Att såga i bandjärn är mycket lättare än att såga i verktygsstål/silverstål.

Med vinkelhaken mätte jag sedan ut var jag skulle ha mina böjar. Markerade med ritsen och satte i bandjärnet i skruvstädet. Vinkelhaken använde jag igen för att kolla att bandjärnet skulle få en 90 graders vinkel och inte bli sned. Med en penhammare drämde jag till mot bandjärnet för att få det att vika sig. Perfekt! Gjorde likadant med det andra och tredje bandjärnet.

Johan hade visat hur man med en specialtillverkad mojäng kunde göra runda böjar. Så långt hann jag inte eftersom jag var tvungen att rusa iväg på en fortbildningskurs i matematik.

Dagen efter fick jag hjälp av en pensionerad slöjdlärare som råkade befinna sig i slöjdsalen. Han visade mig hur "bandjärnsmojängen" skulle användas. Det märkliga som hände då var att min respekt för allt hans kunnande och all hans erfarenhet satte mitt eget omdöme och tänk ur spel. Han visade på det ena bandjärnet hur jag skulle böja till det och jag tänkte då att det bästa vore väl att mäta upp båda järnen på en gång så att de blir lika... kanske till och med böja båda samtidigt så långt det går... Jag sa aldrig vad jag tänkte eftersom jag redan innan hade bestämt mig för att han är mästaren och jag bara en novis. Efteråt sa han det jag hade tänkt, men då var det så dags när båda bandjärnen fått sina runda böjar med någon millimeters förskjutning.

Johan sa att det inte behövdes några "skydd" i skruvstädet för att slippa märken på bandjärnen eftersom jag ju bestämt mig för att måla ytan. Då kommer inte märkena att synas. Den pensionerade slöjdläraren, som jag hyste en sådan respekt för, sa att man kan lika gärna ta för vana att alltid använda dem (skydden) för man vet ju inte om man vill ändra sig vad gäller ytbehandlingen, men då går det inte om det finns märken i metallen. Då får man vackert hålla sig till planen. När han sa det vet jag att jag tänkte att man lärde sig så noga, omständligt, gediget, arbetskrävande förr. Jag tog ingen större notis om det han sagt eftersom jag ju var glad att jag slapp fippla med ytterligare moment...

Nu har jag ändrat mig, fast det ju inte går, jag vill inte längre måla bandjärnen. Att behålla metallfärgen hade varit snyggt. Gammal är äldst!

Dags att sätta samman bandjärnen. Jag använde vinkelhaken för att mäta ut mitten på bandjärnen och markerade med en rits. Med en körnare och hammare slog jag in ett märke i bandjärnen för metallborren. Efter att jag borrat hål för kopparnitarna filade jag bort graderna runt hålet. Jag satte en nit genom två bandjärn och nöp av niten ca 3 mm ovanför dem. Johan hade sagt att jag med en kulhammare skulle slå runt kanten på niten! Ha, hur är det tänkt att man över huvudtaget skall träffa ytan på en kopparnit med radien max 2 mm!?

Jag blev riktigt förvånad när det faktiskt var möjligt att träffa kanten på den mjuka metallen så att slagen från hammaren bildade en nitskalle som höll ihop de båda bandjärnen. Otroligt!

Hemma i garaget tog jag fram svart hammarlack för att måla min konstruktion. Det blev riktigt gräsligt och långt ifrån vad jag tänkt mig. Allra helst hade jag ju velat behålla bandjärnen som de var med bara ett par lager lack över. Men, eftersom jag hade så många märken i metallen kände jag mig tvungen att måla dem. I skolan fanns vit, svart och röd att välja på och jag ville ha silver. Hemma hade jag en silverskimrande svart färg som jag testade innan jag gav upp och åkte in till stan för att köpa silverfärg. Den går att köpa in för skolbruk också ;-)

Med silverfärgen som ett extra lager ytbehandling ovanpå den svarta hammarlacken fick jag nöja mig!

Fortsättningen på förvaringslådan blev följande: Jag sågade (med bandsågen) ut 2 bitar som var 8,5 cm breda (höjden 10 cm hade jag ju redan innan sågat till). Jag sågade också till 2 bitar som skulle vara 21,5 cm. Nu hade jag två kortsidor och två långsidor men ingen botten. Den skulle jag såga ut när de andra fyra styckena var monterade.

Uppgiften jag fått av Daniel Nilsson, var att på denna förvaring använda mig av spikning, skruvning och genomgående tapp. Hur skulle jag komma förbi spikning och skruvning som lämnar fula, synliga huvuden och ändå genomföra uppgiften som den är tänkt?

Mina förslag på lösningar sågades av Johan med motiveringen att jag då inte skulle uppfylla kraven. Att skruva dit ett par fötter på lådans undersida räknas inte som att jag har skruvat eftersom uppgiften nog var tänkt att två trästycken skulle fogas samman med skruvning. Att använda skruvöglor var ett annat förslag som heller inte fick godkänt då vi på skolan inte hade tillräckligt långa skruvöglor (ca 3 cm) som kunde gå igenom båda bitarna.

Jag ville använda fötter på lådan och de var så konstruerade att jag kunde gömma spikhuvudena under dessa fötter. Ett steg framåt i alla fall! Jag mätte ut var jag skulle spika, skruva och plugga. Därefter borrade jag med 1 mm borr och halvvägs genom träet, hål för spikarna. På de utmätta sidorna borrade jag med en 1,5 mm borr hål också för skruvarna. På kortsidorna lade jag en liten sträng med lim. Johan hade visat hur man med hjälp av materialet och hyvelbänken kan få bitarna att ligga plant under skruvningen.

 På det sättet fick jag dit en skruv och en spik.

 På bilden nedan kan man se hur jag gick till väga för att få dit ytterligare en skruv och en spik.

Vid borrmaskinen lade jag den andra långsidan ovanpå kortsidorna och borrade med 4 mm borr rakt igenom båda styckena på 6 ställen för pluggar. Liten sträng med lim och de resterande två spikarna sattes dit. Jag använde en blompinne med radien 4 mm som plugg. På med lite lim med hjälp av pekfingret, i med pluggen i det borrade hålet och nyp av den med en avbitartång. Vips, så är det pluggat och klart. Slipning av pluggarna gjorde jag så klart på slipmaskinen.

När alla sidor på lådan var hopfogade skulle botten på plats. Jag började med att mäta ut hur stor bottnen skulle vara och sågade med bandsågen ut ett stycke i ek som skulle passa. Hur noga man än är med mätningen här så blir det små springor vid hopsättningen som inte är OK. Jag gjorde som jag trodde utan att konsultera varken litteratur, Youtube eller Johan. Då blev det som det blev. Men jag lär mig så himla mycket på alla mina misstag att jag är rädd att all den kunskap jag tillägnar mig på detta sätt inte kommer att få plats i huvudet ;-)

Med lite lim på sidorna och förborrade hål för spikarna fogade jag ihop botten på lådan.

Johan visade hur jag skulle lösa problemet med att lådan vickade fram och tillbaka i bandjärnen. Så jag kletade lite färg på nitarna och satte ner lådan så att färgen fördes över på den. Nu visste jag var jag skulle borra små fördjupningar i träet för nitarna så att lådan kunde stå stadigt i bandjärnen.

Ytbehandlingen fick bli olja för det är så vackert på ek.

När det sedan var dags att skruva dit fötterna på lådan fick jag nästan ett veritabelt vansinnesutbrott! Efter allt meck och all tankemöda jag haft för att dölja spikhuvudena hade jag borrat och spikat på fel sida om den utmätta markeringen.

Kan man som kvinna skylla på att jag hade påhälsning av en kollega i slöjdsalen när jag gjorde detta fatala misstag, vi pratade och skrattade samtidigt som jag mätte och borrade...

Det kräver ett visst mått av koncentration för att slöjda om man är en novis! 

Punstillverkning.

Jo, tjena! Var skall jag börja? Jag visste inte ens vad en puns var för något, så jag fick börja med att "googla på det. Så här skriver Nationalencyklopedin: puns, verktyg i stål, använt vid ciselering av metallarbeten samt inom läderplastiken. På Wikipedias sida står det: Puns är ett verktyg som liknar en liten mejsel med en skarp egg och ofta har ett utbytbart skaft av organiskt material.

Tur att jag har Johan, min handledare, den allra bästa. Han plockade fram en tunn stång/ten av, som han kallade det, verktygsstål. Ulf Härdner på Linköpings universitet kallar det för silverstål. Dags att "googla" igen?

I uppgiften jag fått skulle det sågas av 100 mm på ett 8 mm verktygsstål. Johan tyckte att jag borde ta 150 mm, så det gjorde jag. Jag tror att han kanske tänkte att jag då hade lite extra att arbeta med som kunde sågas av om det blev fel. Gulle dig, Johan!

På den här länken till Youtube kan man få se Ulf Härdner färdigställa en puns. http://www.youtube.com/watch?v=c5W0mbSIaoo

Så himla enkelt, och snabbt det låter sig göras. Sånt man kan göra på sin kafferast om man får lust ;-)

Att såga med metallsåg i metall tar en evighet, jämfört med att såga med en fogsvans i trä. Det tar ju inte! Sågbladet tar bara när man trycker metallsågen ifrån sig.

Nåväl, till slut gick väl sågen igenom och jag filade till den sågade ytan. Med vinkelhaken kollade jag att det såg OK ut och det gjorde det vid första kollen. Nybörjartur! Därefter var det dags att rita ut hur min puns skulle se ut.

Har du någon gång försökt att rita en figur på ett område med radien 8 mm? Det är nästan så litet att det räcker att man sätter ner tuschpennan på stålytan så har spetsen på pennan täckt upp större delen av de 8 millimetrarna.

Så då fick det bli så enkelt som en triangel. Med den kan man ju sedan bygga upp andra mönster, precis som man gör med karvsnitt.

Med minimala metallfilar skred jag till verket och avverkade mer än 1 millimeter på alla triangelns sidor. Därefter lite finputs med smärgelduk. (Har äntligen lärt mig stava till smärgelduk.)

Med gasolbrännaren i ena handen och punsen i gapet på en tång i andra handen, värmde jag upp verktygsstålet till skrikande orange som är ca 770 grader.

På baksidan av boken: Nya smidesjärnboken finns ett färg-och temperaturschema. Där kan man avläsa med hjälp av färgerna hur mycket man skall värma stålet för att nå önskad temperatur.

När stålet var skrikande orange testade jag med en magnet om det fanns någon magnetism kvar i stålet. Den skall försvinna vid ca 770 grader. Negativt och det betyder att jag lyckades med härdningen. Efter ett bad i ca 40 gradigt vatten torkade jag av stålet och slipade lite till med smärgelduken. Lade sedan den blivande punsen på en riktigt het spisplatta med ca 1 cm utanför plattan. Återigen med hjälp av schemat på Nya smidesjärnboken kollade jag att stålet fick en blå-lila yta innan punsen skulle svalna och testas.

Jag tog fram en plåt som jag tror var aluminium och slog till, som det verkar, på tok för hårt. Punsen satte sig stenhårt fast i testplåten... När jag fick loss den och kollat om den höll kunde jag konstatera att jag lyckats göra min första puns.

Är det tuggummibubblor?

Jag har gjort ett Alla-hjärtans-dags-kort. Som vanligt visade jag kortet för maken. Han brukar aldrig komma med negativ kritik. Men, det gjorde han denna gång... han skrattade åt detta rara kort!!??

Då såg jag det också! Under tiden jag målade bilden så föreställde den två små söta ungar som blåst tuggummibubblor som råkat klibba ihop och bilda ett hjärta... efter makens fniss, ser jag bara en söt liten stjärt.Undrar just om han fått något kort i dag på Alla-hjärtans-dag? Nääe ;-)

VFU-uppgift: Slöjdens arbetsprocesser.

Förutsättningarna för de elever jag studerat/undersökt är följande: det är blandade grupper som består av mellan 14 och 16 elever i år 7.

Jag har studerat hur eleverna har inspirerats och entusiasmerats vid introduktionen av att bygga en pall.

Det verkar vara en tradition på den här skolan, att låta eleverna i år 7 bygga varsin pall i slöjden. För några elever verkade denna uppgift tillräckligt inspirerande. Eleverna hade sett fram emot att få göra dessa pallar som de sett att föregående 7:or gjort. De har fått kika på de andra elevernas pallar och de har fått veta att de yngre eleverna skall använda dem att sitta på vid sina samlingar. Efter ca ett år får de ta hem sina pallar om de vill.

Min mentor, Johan Bergdahl, berättar att han brukar använda sig av flera olika ingångar/introduktioner av slöjdarbete för elever. Han poängterar dock att all introduktion till slöjdarbete alltid baseras på det centrala innehållet i Lgr11. Allt arbete är kopplat till kursplanerna. Den Lokala Pedagogiska Planeringen följer parallellt med arbetet och kursplanerna.

Johan berättar vidare att det är viktigt att sälja in idén till uppgiften eleverna skall göra. Han lägger ner mycket planering och tid på introduktionen för att eleverna skall köpa hans koncept.

Ibland visar han eleverna bilder, bildspel eller filmer för att inspirera dem. Andra gånger kan han visa föremål eller färdiga produkter. Han kan ibland  introducera eleverna för en speciell teknik som de skall arbeta med. Då visar han tekniken för dem. Det kan till exempel vara hur man figursågar. Vad kan ni själva hitta på att göra där ni använder den här tekniken? Vid andra tillfällen har han använt sig av ett speciellt tema, exempelvis: förvaring.

Det sista exemplet på hur Johan inspirerar sina elever är nog min favorit. Då berättar han en historia eller saga.

Pelle bor i Göteborg och är sjuk. Kompisen Kalle vill muntra upp honom genom att skicka en present. Presenten skall skickas med buss och Kalle vill att Pelle skall förstå direkt när han öppnar presenten att den är ifrån honom. Bussbolaget fraktar inga paket större än... eller mindre än... Presenten skall ha ett personligt uttryck som visar att den är gjord av Kalle. Kalle gillar Iron Maiden och skulle kunna använda sig av det för att få Pelle att förstå vem som skickat presenten. Vad skulle du välja att göra för en present till "Pelle"?

Johan berättar för mig att han tycker att det är viktigt att ha många olika saker som eleverna kan välja på när de skall arbeta med sina slöjdalster. Det räcker inte att bara ha en storlek på exempelvis trähjul. Hellre då att man kanske har färre saker av varje sort. Att en ha en stor variation av saker som man kan välja på är viktigt om man vill inspirera och entusiasmera elever för slöjd. Att verktygen är av god kvalitet och inte trasiga eller slöa betyder också mycket för att eleverna skall kunna behålla sin entusiasm och sitt intresse för den uppgift de fått.

Själv tror jag att Johan som person, är en stor källa till inspiration och entusiasm särkilt bland grabbarna, bara genom att vara den han är. Han är en machokille i positiv bemärkelse, med glimten i ögat och nära till skratt. Precis vad våra ungdomar idag behöver, en vardagshjälte att se upp till.

Här kommer nu mina egna drömmar om hur jag vill inspirera, entusiasmera och introducera slöjdidéer för eleverna:

På vår skola börjar eleverna med slöjd i år 3. Jag vill starta med år 2 och kalla det för slöjdförberedelser. Jag skulle så klart samarbeta med textilslöjden och bilden. Vi skulle ha dessa lektioner tillsammans och vi skulle vara ute i naturen så ofta det gick. Vi skulle göra en massa roliga övningar med eleverna där de på ett lekfullt sätt fick bekanta sig med olika verktyg och material.

För år 3 till år 6 skulle jag engagera den lokala Scoutrörelsen och försöka upprätta ett samarbete med dem där vi kunde använde naturen som slöjdsal. Naturen kunde även bistå med verktyg och material. Även här skulle jag ta hjälp av kollegan i textilslöjd. Jag har som klasslärare samarbetat med Scouterna på vår ort och vet att de har massor av idéer och kunskaper i slöjd som jag skulle vilja använda mig av nu som slöjdlärare.

Jag har förmånen att arbeta och bo i en samhälle med många och stora textilfabriker, ett textilmuseum och en textilhögskola. På dessa ställen finns massor av inspiration och tradition som jag skulle kunna söka samarbete med inför olika teman och projekt i år 7 till år 9. Vi har även en del finsnickerier (www.manstad-snickeri.se)och några smeder (www.lindbergskonsthantverk.se) i närheten av skolan som jag skulle använda för att inspirera eleverna.

På den här hemsidan www.unosdjur.com kan man låta sig inspireras av Unos alla täljda djur i dess naturliga miljö. Han snidade massor av djur ur vrilar och knotor som fortfarande inspirerar besökarna. När eleverna går i år 2 eller 3 brukade vi klasslärare göra ett studiebesök där för att låta eleverna få uppleva den skaparglädje som finns i alla hans föremål. Den traditionen skulle jag återuppta i slöjdens regi.

   

Vår skola brukar köpa in föreläsningar av olika barn- och ungdomsförfattare för att inspirera eleverna till att skriva. Tänk vad en konsthantverkare/slöjdare skulle kunna inspirera eleverna under en dag i slöjdsalen. Tror inte ens att de är lika dyra som författarna att engagera.

Fritt eller styrt i slöjden?

Om jag hade fått den frågan för ett halvår sedan hade jag svarat: Fritt!

Om jag hade fått den frågan för tre månader sedan hade jag svarat: Styrt!

... och nu vet jag inte.

För att ge eleverna möjlighet att fritt välja vad de vill jobba med i slöjden, krävs en helt annan sorts skola än den vi har idag. Rent organisatoriskt tror jag att det är nödvändigt med mindre gruppstorlekar så att man hinner med att handleda alla elever på rätt sätt. Timplanen bör också ses över. Friare uppgifter kräver mer sammanhållen tid. Det gör allt kreativt arbete , men kanske i ännu högre grad för oerfarna elever.

Fördelarna  med att eleverna själva väljer sina uppgifter är många, sett både ur ett pedagogiskt perspektiv, men också ett didaktiskt. När de väljer en uppgift att arbeta med , har de oftast valt något av intresse, något de brinner för att jobba med. De behöver inte motiveras till att genomföra eller slutföra sitt arbete.

De tvingas själva hitta lösningar på uppkomna problem under processens gång.

Om uppgiften är styrd och alla gör samma sak, kan eleverna ta hjälp av varandra. Har alla elever olika uppgifter är det svårare för dem att stödja varandra rent praktiskt.

Fördelarna med styrda uppgifter i skolslöjden är att vi nationellt sett skulle få en något sånär likvärdig utbildning. Pedagogerna skulle ha en lättare, om än inte mer tillfredställande arbetsuppgift med att sätta betyg och skriva omdömen utifrån samma matriser.

I Slöjda för livet (2008, kapitel 11, s. 142) har Lars Lindström reflekterat över vad en dansk slöjdforskare, Bent Illums säger om beprövade erfarenheter. Han säger att utan kännedom om material och förtrogenhet med bruket av verktyg, kan det bli för många omtagningar under processens gång, man tappar intresset.

Det är så klart inte optimalt att endast ha fria uppgifter i skolslöjden, lika lite som det är optimalt att endast ha styrda uppgifter.

Det handlar om att ha en väl avvägd balans mellan det egna utforskandet, det fria och imiterandet, det styrda, anser Lars Lindström.

Han diskuterar vidare att skolan måste avmystifiera intuition och se den som ett komplement till det analytiska tänkandet. Intuition bygger enligt min mening på redan förvärvade kunskaper som det inte alltid går att verbalisera. Det är klart att vi måste använda oss av den kunskapen också.

Enligt Bernt Gustavsson, Kunskapsfilosofi (2000)  är ingen kunskap bättre eller sämre än någon annan. Kunskap handlar om att göra rätt sak, vid rätt tillfälle, på rätt sätt. Han anser även att tyst bakgrundskunskap är en förutsättning för ny kunskap. Mycket av bakgrundskunskapen bärs av traditioner och överförs från en generation till en annan. Detta talar ju mer för fria uppgifter i skolslöjden.

Varför diskuterar man sällan eller aldrig vilka uppgifter eleverna vill ha i matematik, engelska mm? Vad vill ni jobba med på svenskan idag? I de teoretiska ämnena är det styrt, vi följer kursplanerna till punkt och pricka. Där är det en självklarhet att bygga vidare på den kunskap eleven redan besitter. Skulle det bli för flummigt i de teoretiska ämnena om eleven ges samma inflytande över sitt lärande som de förväntas ha på de praktisk-estetiska ämnena?

I Slöjda för livet (2008, kapitel 11, s. 142) skriver Peter Dormer att kunskap om material och verktyg är en förutsättning för att man skall kunna föreställa sig målet. Dessa ord talar för att en bättre slöjdutbildning kan åstadkommas genom att en kompetent handledare kombinerar de styrda respektive fria uppgifter som ges till eleverna.   

Jerome Bruner, i Slöjda för livet (2008, kapitel 11, s. 142) anser att lärare bör lära sig skilja på ett intuitivt misstag eller ett intressant felslut från ett misstag som bara vittnar om okunnighet. Det är jag säker på att framtidens pedagoger måste göra antingen vi skall jobba med styrda eller fria uppgifter. Vi pedagoger behöver fortbildas i förmågor som hjälper oss att se detta.

Jag har läst i Anne Bamfords, The Wow Factor. kapitel 8 och jag har svårt att ta den här vetenskapliga texten på allvar. Den är för populistiskt skriven, för många "haleluja moments" över den. Gör man så si eller så, så når man framgång.

Men hennes slutsats om att det är viktigt att utbilda elever både i och om praktisk-estetiska ämnen runt om i världen i en rad olika sammanhang, det är jag rörande överens med henne om. Där betvivlar jag inte ett ögonblick att hon har rätt.

I Norge fick hon frågan: "Du har pratat med ministrar, kommunalpolitiker, företrädare för olika politiska partier, föräldrar, barn, lärare, rektorer och huvudmän för musikskolor... alla vill att det skall finnas mer kreativitet i skolan. Varför händer det inget?

Hon kunde inte svara. Det är ju där vi alla står idag. Varför agerar vi inte när vi nu har så mycket forskning redan som visar vilken väg som ger bäst resultat för eleverna, för pedagogerna, för samhället, för ekonomin...?  

Enligt Anne Bamford finns ett klart samband mellan de länder som ligger bäst till i PISA-undersökningen och dessa länders program i olika konstformer och kreativa undervisning.

Jag började denna text med att skriva att jag inte vet vilket som är bäst, fritt eller styrt?

Efter att ha sökt efter stöd för det ena eller andra i olika  litterära skrifter, diskuterat med kolleger och reflekterat ensam på min kammare har jag kommit fram till följande: Jag/vi vet att en mix/balans mellan styrt och fritt gagnar eleven, pedagogen och samhället bäst. Jag vet fortfarande inte hur eller vad jag kan bidra med...

Ett födelsedagskort till mannen i mitt liv.

Maken skulle fylla 50 år och jag undrade då vad han önskade sig i födelsedagspresent.
-En pingvinkostym!
Någon frack har alldrig tidigare behövts. De är ganska dyra att köpa och nu önskade sig maken denna gåva från mig;-)

Han köpte fracken/pingvinkostymen och fick på sin stora dag detta kort med den rätta summan instoppad i en ficka på kortet. Nedan syns delar av insidan på kortet och den "tag" som jag stuckit ned i ytterligare en ficka på kortet.

Grattis än en gång älskling!

Från en riktig skata.

Här kommer ett kort som jag gjorde för länge sedan. Jag vet inte varför jag inte tycker om det... Det är något som inte är OK, men vad?

Ibland stirrar man sig blind på händelser och människor i ens liv också, och ser inte vad som är "fel". Hur blev det som det blev och varför?

Oftast kan jag se kortet med nya ögon när det har gått en tid. Ibland spelar det ingen roll hur lång tid som förflutit, jag tycker inte bättre om kortet för det.

Med händelser och människor är det inte lika lätt. Hur lång tid skall förflyta, innan man kan släppa taget och gå vidare?

Ett kort tillverkat i papper kan man slänga i papperskorgen och sedan göra ett nytt.

Hur gör man med händelser eller människor i ens liv? Slänger bort om de inte passar in? Skaffar nya?