Vi skall lära oss
att smida järn för att bli godkända på kursen jag går i Linköping, Trä- och metallslöjdslärare på distans.
Jättekul att få lära sig smida! Men ute på
landets grundskolor ser det inte ut att finnas några större möjligheter att
göra klart dessa uppgifter. Därför är övervägande delen av oss studenter hänvisade
till att smida på universitetet. Där finns varken plats eller tid för alla att
lyckas. Tilläggas bör att Ulf Härdner, kursansvarig, har visat oss hur man med
ganska enkla medel kan bygga en egen härd för smide. Dock känns även det som
övermäktigt eftersom jag knappt kan snickra ihop en enkel förvaringslåda!
Efter att jag
varit inne i universitetets smedja vid fyra olika tillfällen och vid alla
tillfällena blivit utmanövrerad av andra studenter med vassare armbågar och
större egon, gav jag upp.
Väl hemma igen
får jag all den hjälp jag behöver av min handledare, Johan. Han visar hur jag
med gasolbrännare och en "miniugn" kan smida mindre föremål. Han är
med mig under hela processen :-)
Så jag värmer ett
fyrkantsjärn till vad Lars Enander och Karl-Gunnar Norén i sin Nya järnsmidesboken,
2008, tycker är en lämplig smidestemperatur. Det finns en bild på en temperaturkurva
i boken och en bild på temperaturskalan i färg på bokens baksida. Behändigt! Normalt
skall temperaturen ligga i intervallet 800-1100 grader. Om jag ligger där när
jag smider har jag ingen aning om... Jag vet att det aldrig blev för varmt
i alla fall eftersom inget brann upp ;-)
Om jag minns rätt
så har Ulf Härdner berättat att det är svårt att komma upp i mer än 900 grader
i miniugnen... nu när jag skriver det, så känns det som om jag minns fel.
Nåväl, i en
tidigare del av kursen drev jag en kopparplåt till en bastuskopa. Nu var det
dags för skopan att få ett handtag. Så efter att jag värmt upp fyrkantsjärnet sätter
jag fast det i ett parallellskruvstycke och med en skiftnyckel drar jag runt
stålet så att det vridna mönstret bildas. Värmer igen och därefter sträcker jag
ut det på banan med en hammare/smideshammare. Jag vet inte hur mycket
hammaren/smideshammaren väger och kan därför inte precisera vilken sorts hammare
det är jag använder. Lars Enander och Karl-Gunnar Norén, Nya järnsmidesboken",
2008, gör i sin bok skillnad på smideshammaren och hammaren... verkar som om
det har mer med vikten att göra än med utseendet.
När det var dags att smida ljusstaken gjorde jag massor av misstag som jag så klart lärde mig lika mycket på ;-) Jag hade NOGA läst 5:e kapitlet i Nya järnsmidesboken, om hur man smider en ljusstake.
Så svårt det är att läsa sig
till praktisk kunskap. Tror till och med att det är omöjligt. När jag väl står
med det varma stålet liggande på banan så minns jag inte de momentvägar som jag
ju så noga läste mig till. Jag borde vridit mitten på fyrkantsjärnet allra
först och därefter stukat änden ena änden och sedan breddat ut den delen till
själva ljushållaren. Istället vrider jag mitten på fyrkantsjärnet och därefter slår
jag på ena änden för att göra foten före ljushållaren!
Oftast kom jag ihåg att rikta
bara när det blev uppenbart att det blev snett! Något sänke för att forma
ljushållaren i letade jag aldrig efter. På något sätt fokuserar jag så mycket
på det jag skall göra när jag inte behärskar tekniken att allt förnuft
blockeras. Så istället för att smida som jag läst mig till, slår jag mer eller
mindre på måfå och på "känn"!!
Resultatet blev ett handtag
till en bastuskopa och en ljusstake. Inget av det kommer över min tröskel! Jag
känner mig inte stolt över mina föremål. Dock är Ulf Härdner en stor inspiratör
och kompetent pedagog så jag vet att mycket av det han entusiastiskt visat och
lärt mig kommer jag att komma tillbaka till och testa igen ;-)
Läs gärna mina tidigare
publikationer här på bloggen. Högst upp på menyraden klickar du på trä och metall.
Så häftigt att smida! Jag får gå på kurs hos dig sen <3
SvaraRadera"Varmt" välkommen!
SvaraRadera