Återbruk-varför då?

Att kunna ta vara på olika möjligheter som ett föremål eller ett klädesplagg kunde ge, var länge en självklarhet i många hushåll och för de flesta dessutom en ekonomisk nödvändighet. Nu har intresset för att ta vara på våra gamla kläder och föremål återuppväckts. Fast den här gången handlar det om att rädda jorden och i läro- och kursplaner har begrepp som hållbar utveckling fått en given plats. Inte minst i slöjden.

Ur Lgr11:
Undervisningen i ämnet slöjd ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper i olika hantverk och förmåga att arbeta med olika material och uttrycksformer. Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att utveckla idéer, överväga olika lösningar, framställa föremål och värdera resultat. Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att utveckla kunskaper om färg, form, funktion och konstruktion och hur dessa kunskaper kan kombineras med medvetna val av material och teknik. Eleverna ska även ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man väljer och hanterar material för att främja en hållbar utveckling.

I en artikel från Slöjdforum 2011-03-28 jämför Hasse Hedström Lgr11 med Lpo94. Ur Lgr11:s kursplan i slöjd, betonas hållbar utveckling och slöjdens ansvar för att koppla samman ämnet med miljö och resurshushållning starkare än i den föregående Lpo94. Medan Lpo94 skriver allmänt om miljömässiga hänsynstaganden, betonar Lgr11 att förutom att slöjden ska ta sig an miljöaspekterna, ska ämnet också främja en hållbar utveckling genom val av material och metoder.

I det centrala innehållet i Lgr11, står det för årskurs 4–6 att slöjdundervisningen ska bidra till resurshushållning genom att eleverna till exempel arbetar med reparationer och återanvändning. I årskurs 7–9 står det att eleverna ska arbeta med hur olika material produceras ur ett hållbarhetsperspektiv.

Fler och fler har på senare tid upptäckt, eller kanske återupptäckt, nyttan och vinsterna med att förlänga livet på gamla prylar. Vi kallar det för en massa saker så som: återbruk, återanvändning, recycling, vintage, second hand, re-design, re-use, re-make. Förr lappade vi byxor, stoppade strumpor, vävde mattor med lump för att spara pengar. Men idag ägnar vi oss nog mest åt återbruk av miljötänk eller för att vi när en önskan om att vara speciella och unika. Man vill ha snygga, intressanta och annorlunda kläder eller föremål som inte alla andra har. Ekonomin verkar inte spela särskilt stor roll för att vi skall återbruka. Vi återbrukar inte istället för att köpa nytt – vi gör både och.

I en artikel från Slöjdforum 2011-08-26 skriver Helene Lumholdt om återbruk. Skolan har som uppdrag att lära eleverna bli goda, kreativa, ansvarsfulla och kompetenta medborgare. Tanken att eleverna åtminstone ska förbereda sig för resurshushållning och miljöansvar har följaktligen givit avtryck i skolans läroplan.

”Genom ett miljöperspektiv får de möjligheter både att ta ansvar för den miljö de själva direkt kan påverka och att skaffa sig ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor. Undervisningen ska belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att leva och arbeta kan anpassas för att skapa hållbar utveckling." Så stod det under rubriken ”Skolans värdegrund och uppdrag” i Lpo 94 och så står det i den nya läroplanen Lgr11.

Skolan och slöjden har en del att lära av förskolan. Där finns traditionen att tillvarata material från naturen och sådant som annars skulle hamnat i soppåsen eller pappersinsamlingen. Föräldrar har fått bidra med förpackningar och annat överblivet material de kunnat få tag på från sina hem och arbetsplatser för att ge till förskolans verksamhet. Förskoleelever har alltid återbrukat i en positiv anda, med personalens hjälp.

De äldre eleverna är däremot inte lika lättköpta. Under ett informellt samtal med elever i år 7 fick jag höra dessa kommentarer på temat återbruk:

- Varför skall vi göra om gamla kläder när vi kan köpa nytt?
- Det känns ofräscht med gamla grejer och kläder.
- Det går snart sönder igen, så måste man ändå köpa nytt.

Det verkar som om en del elever, om de har råd att köpa nytt, inte bryr sig om återbruk. För att få de äldre eleverna att förstå vitsen med återbruk krävs att vi pedagoger fortsätter att informera eleverna om nyttan med återbruk och vad som händer med vår planet om vi struntar i det. Vi måste få med våra elever på tåget, engagera dem i denna viktiga fråga, få dem att brinna för miljötänket och återbrukets nyskapande.

Jag hörde några positiva elevkommentarer på återbrukstemat också:
- Att handla second hand-kläder är bra för miljön.
- Man blir lättare inspirerad när man har något att utgå ifrån.
- Man kan göra skillnad för miljön.


Det råder fortfarande en stor omedvetenhet bland eleverna om hur kläder och konsumtion hänger samman med miljön. Hållbar utveckling och återbruk handlar ju om mer än miljöpåverkan.

Mina första trevande försök till smide.

Vi skall lära oss att smida järn för att bli godkända på kursen jag går i Linköping, Trä- och metallslöjdslärare på distans. 

Jättekul att få lära sig smida! Men ute på landets grundskolor ser det inte ut att finnas några större möjligheter att göra klart dessa uppgifter. Därför är övervägande delen av oss studenter hänvisade till att smida på universitetet. Där finns varken plats eller tid för alla att lyckas. Tilläggas bör att Ulf Härdner, kursansvarig, har visat oss hur man med ganska enkla medel kan bygga en egen härd för smide. Dock känns även det som övermäktigt eftersom jag knappt kan snickra ihop en enkel förvaringslåda!

Efter att jag varit inne i universitetets smedja vid fyra olika tillfällen och vid alla tillfällena blivit utmanövrerad av andra studenter med vassare armbågar och större egon, gav jag upp.

Väl hemma igen får jag all den hjälp jag behöver av min handledare, Johan. Han visar hur jag med gasolbrännare och en "miniugn" kan smida mindre föremål. Han är med mig under hela processen :-)

Så jag värmer ett fyrkantsjärn till vad Lars Enander och Karl-Gunnar Norén i sin Nya järnsmidesboken, 2008, tycker är en lämplig smidestemperatur. Det finns en bild på en temperaturkurva i boken och en bild på temperaturskalan i färg på bokens baksida. Behändigt! Normalt skall temperaturen ligga i intervallet 800-1100 grader. Om jag ligger där när jag smider har jag ingen aning om... Jag vet att det aldrig blev för varmt i alla fall eftersom inget brann upp ;-)

Om jag minns rätt så har Ulf Härdner berättat att det är svårt att komma upp i mer än 900 grader i miniugnen... nu när jag skriver det, så känns det som om jag minns fel.

Nåväl, i en tidigare del av kursen drev jag en kopparplåt till en bastuskopa. Nu var det dags för skopan att få ett handtag. Så efter att jag värmt upp fyrkantsjärnet sätter jag fast det i ett parallellskruvstycke och med en skiftnyckel drar jag runt stålet så att det vridna mönstret bildas. Värmer igen och därefter sträcker jag ut det på banan med en hammare/smideshammare. Jag vet inte hur mycket hammaren/smideshammaren väger och kan därför inte precisera vilken sorts hammare det är jag använder. Lars Enander och Karl-Gunnar Norén, Nya järnsmidesboken", 2008, gör i sin bok skillnad på smideshammaren och hammaren... verkar som om det har mer med vikten att göra än med utseendet.

Istället för att klyva ämnet med en klyvmejsel vänder vi på kuttingen och använder hammaren/smideshammaren.  Jag slår mot verktyget som jag inte vet namnet på och inte heller hittar i litteraturen, men du ser det på bilden ovan. På detta sätt delade/klöv jag ämnet. Det sista jag gjorde med handtaget till bastuskopan var att sträcka de båda ändarna efter klyvningen.

När det var dags att smida ljusstaken gjorde jag massor av misstag som jag så klart lärde mig lika mycket på ;-) Jag hade NOGA läst 5:e kapitlet i Nya järnsmidesboken, om hur man smider en ljusstake.

Så svårt det är att läsa sig till praktisk kunskap. Tror till och med att det är omöjligt. När jag väl står med det varma stålet liggande på banan så minns jag inte de momentvägar som jag ju så noga läste mig till. Jag borde vridit mitten på fyrkantsjärnet allra först och därefter stukat änden ena änden och sedan breddat ut den delen till själva ljushållaren. Istället vrider jag mitten på fyrkantsjärnet och därefter slår jag på ena änden för att göra foten före ljushållaren!

Oftast kom jag ihåg att rikta bara när det blev uppenbart att det blev snett! Något sänke för att forma ljushållaren i letade jag aldrig efter. På något sätt fokuserar jag så mycket på det jag skall göra när jag inte behärskar tekniken att allt förnuft blockeras. Så istället för att smida som jag läst mig till, slår jag mer eller mindre på måfå och på "känn"!!

Resultatet blev ett handtag till en bastuskopa och en ljusstake. Inget av det kommer över min tröskel! Jag känner mig inte stolt över mina föremål. Dock är Ulf Härdner en stor inspiratör och kompetent pedagog så jag vet att mycket av det han entusiastiskt visat och lärt mig kommer jag att komma tillbaka till och testa igen ;-)

Läs gärna mina tidigare publikationer här på bloggen. Högst upp på menyraden klickar du på trä och metall.

Att färglägga på miljökartong/kraft cardstock.

Tänkte bara visa att man kan använda akvarellfärger på kraft cardstock/miljökartong. Använd en vanlig vit färgpenna och fyll i motivet. 

 Därefter färglägger du som vanligt med akvarellpennorna.

 En massa sexkantiga småkort i en sexkantig ask blir en fin "gå-borts-present".

Ha det bra så ses vi snart igen :-)

Paperpiecing,

Inom kortmakeri finns en teknik som kallas peperpiecing. Den går ut på att klippa ut delar av motivet ur design-/mönsterpapper. Ta till exempel nåldynan på flickans huvud. Den har jag stämplat på ett mönsterpapper med samma stämpel som jag använt som bas på kortet. Därefter har jag klippt ut den och limmat fast den ovanpå den ofärgade nåldynan på kortbasen. Jag har stämplat alla delar på olika mönsterpapper förutom flickans hår och ansikte. Dem har jag målat direkt på akvarellpappret med akvarellpennor och pensel.

När man använder sig av den här tekniken med paperpiecing så kan motivet upplevas som "platt". Men, när man målar med akvarellfärger eller andra färger så kan man ju använda skuggor och högdagrar för att skapa liv och rörelse i motivet. Man kan använda sig av skuggor och högdagrar även på ett motiv som man paperpiecat. Jag använde bara en grå akvarellpenna och ritade dit skuggor på de bitar som jag klippt ut från mönsterpapper. Det var kul att prova tekniken med paperpiecing, men jag borde ha nöjt mig med några få detaljer. Det var tidsödande och inte så mycket resultat för all mödan.

Till I.L, min första bloggmedlem, förutom mamma ;-)

I.L, du har gjort min dag! När jag fick syn på din medlemsikon blev jag jätteglad och stolt! Äntligen en "riktig" medlem på bloggen. Annars var det min mamma som var den allra första medlemen, men mammor räknas ju inte, de liksom gillar allt man gör ;-) Så här kommer en chokladask till dig I.L, som tack för att du blev min första medlem :-)

Jag har planer på att göra en sådan ask för att lägga ut på Pysseltagens blogg. Men jag vet inte än vad Inger kommer att skicka mig för material. Om hon skickar papper som passar till en ask så blir det nog en... annars får jag hitta på något annat :-)

Ha en fortsatt bra söndag önskar jag dig och alla andra bloggbesökare.

Ett bokkort.

Ett kort som ser ut som en bok när man först tittar på det...

 ...och när man öppnar det så döljer sig ett citat om... böcker och vänner.

Har haft detta kort liggande i över ett år utan att göra färdigt det. Vet inte varför. Nu i sommar blev det klart i alla fall, så att jag kan visa det här på bloggen :-) Ha det gott med alla böcker och vänner.