Skålsvarvning.

Skålsvarvning enligt skärmetoden: Jag startade med ett ämne i björk som var 23 cm brett på kortaste stället. Med stållinjalen mätte jag ut 23 cm längd och kapade biten i bandsågen. Med stållinjalen från hörn till hörn ritade jag ut centrum. Med en vanlig passare ritade jag sedan ut en cirkel med maximal radie. Också detta sågades ut med hjälp av bandsågen.

Med diametern x på ett träborr, borrade jag ca 7 mm djupt för spindelnosen/svarvchucken att få fäste i. Därefter passade jag in ämnet i spindelnosen/svarvchucken och skruvade till så att allt satt hårt och säkert inför svarvningen. Viktigt att inte glömma kvar skruvnyckeln i svarvchucken, då den flyger all världens väg. Det kom jag ihåg.

Dubbdockan kördes intill och jag skruvade på ratten så att dubbröret satt fast i björkämnet. Försättarfoten hade jag flyttat fram tidigare för att göra plats för dubbdockan, men nu skruvade jag fast den och riktade in försättaren. Ett avstånd av ca 5 mm från ämnet när man kollat att det snurrar fritt är lagom att börja med. Försättaren skall monteras en liten bit nedanför centrum av spindelnosen.

Jag använde en svarvskölp till hela arbetet förutom i botten på skålen/fatet där jag använde en svarvmejsel. När man skall skärsvarva är principen att man skär bort material med svarvskölpen vinklat så att eggen står på högkant.

Metoden är inte lämplig i skolslöjden står det i "Arbete i trä, del 2, 31:1". Kändes inte så betryggande. Påpekade detta för Johan, min handledare, som svarade att han lät sina elever skärsvarva! Då kändes det ännu sämre... elever som klarar skärsvarvning och jag som inte ens vågar sätta på maskinen ifall ämnet skulle vara fel isatt och flyga iväg.

Vid varje nytt moment som inkluderar en maskin får jag stora skälvan och jag känner inte igen mig själv. Har inte bangat för något på grund av rädsla förut och nu fegar jag och beter mig som en fjompa. Vad är det som händer?

Läser man vidare i Arbete i trä, del 2, 31:1, står det att: "Om verktygseggen sätts felaktigt mot arbetsstycket kan resultatet bli ett mer eller mindre kraftigt "hugg". Vidare står det att "hugget" kan leda till att man tappar greppet om verktyget och på ett eller annat sätt kan komma till skada. Detta löste Johan genom att stå jämte mig en lång stund. Han instruerade muntligen och justerade handgripligen hur jag skulle hålla svarvskölpen och hur den skulle vinklas och ligga an mot försättaren.

Efter svarvningen gick jag lös på fatet med ett grövre sandpapper. Någonstans har jag hört att smärgeldukens vävtrådar kan fastna i svarven och därför är sandpapper att föredra. Med finare och finare sandpapper slipade jag ytan på fatet som fortfarande satt kvar i svarven. På Johans inrådan testade vi en ny, dansk olja för ytbehandlingen. Den var inte så lätt att arbeta med. Det blev synliga märken efter appliceringen om man inte varit supersnabb. Det var jag inte eftersom jag inte viste att det var vad som krävdes. Ytan kändes lite seg efter att oljan torkat. Till slut knycklade jag ihop lite papper som jag frenetiskt gned ytan med för att få till den sista finishen.

Nu när fatet är färdigsvarvat och jag samma dag sitter ner och i minnet skall återskapa händelseförloppet, får jag erkänna att jag lagt så mycket energi och fokus på att bekämpa rädslor att jag inte kan minnas hur jag gjort för att få till formen på fatet. Visst, jag kan be Johan berätta vad jag gjorde eller googla på det, men det vore inte rätt. Jag tänker inte sticka under stol med att jag inte vet hur jag skall skärsvarva ett fat på egen hand. Jag vet också att jag inte tänker låta några elever göra det innan jag själv fått chansen att öva mer på detta moment.

Hm... det sista jag skrev nu, känner jag igen. "Jag tänker inte låta några elever jobba med detta!" Det har jag skrivit flera gånger förut! Men, finns det något som jag skulle våga, låta dem göra??? Jag hör Johan viska från min axel, att det finns massor av slöjduppgifter som eleverna kan göra under tiden som jag försöker jobba med att skaffa erfarenhet och bli säkrare.

Skålsvarvning enligt skrapmetoden: Jag startade på samma sätt nu som jag hade gjort med det andra björkämnet jag hade förberett inför skärmetoden. Dock glömde både Johan och jag att jag skulle såga ämnet runt med bandsågen...

Johan gav mig en sågad, rund kloss och en planskiva som skulle fästas i björkämnet. På klossen limmade jag fast en bit papper. Märkte ut var centrum var och borrade ett hål där. Limmade fast klossen på björkämnet med hjälp av markeringarna och det borrade hålet. Efter att jag skruvat fast planskivan, också den i centrum, kom Johan på att vi använt fel planskiva. Inte värre än att skruva loss den och byta ut den mot en mindre.

Dagen efter skruvade vi fast planskivan/björkämnet i spindelnosen. Försättarfoten med försättaren sköts på plats. (Många av delarna på en svarv är tunga och tröga, vilket gör att jag tror att när det går trögt eller kärvar beror det på att min fysiska styrka inte räcker till. Men i själva verket beror det på att delarna är slitna och kanske behöver smörjas och skötas om lite.)

Dubbdockan sköts även den på plats och dubbröret skruvades till.

Försättaren justerades till något nedanför centrum och ca 5 mm utanför björkämnets snurradie.

Med en svarvskölp försökte jag göra mitt kantiga björkämne runt. Jag skulle försiktigt, försiktigt, försiktigt skrapa bort materialet tills ämnet blev cylinderformat. Både Johan och jag tycker nog så här i efterhand, att det är bättre att såga ut ämnets form med bandsågen först. Det går fortare, är säkrare och gör inte så stor åverkan på varken verktyg eller svarvare ;-)

Tur att jag använde den svarv som har skydd, trots att jag upplever att de är i vägen och därför äventyrar säkerheten. Det högg och smällde i trät. Flisor och bitar flög och smätte mot min oskyddade hand. (En vecka senare finns fortfarande blåmärkena och såren kvar.)

Konstigt nog gjorde detta att jag blev mindre osäker. Rädslan för att tappa taget om svarvskölpen och fastna eller skada mig blev mindre när jag kände vad som faktiskt hände i verkligheten och inte i min fantasi!

Med svarvskölpen liggande mot anhållet/försättaren rundade jag till botten  på fatet/skålen efter att jag avverkat allt material för att få ett cylinderformat ämne att starta själva svarvningen med. Därefter flyttade jag försättarfoten och försättaren till "insidan/framsidan" av fatet/skålen för att avverka material där. Halvvägs in i arbetet med detta var jag tvungen att avbryta. Då hade jag spänt mig och koncentrerat mig så att jag var helt slut. Det krampade i händerna och ryggen värkte. Det var inte tal om att stå avslappnat eller ergonomiskt riktigt. Fokus låg även denna gång på att våga genomföra uppgiften utan att skadas eller dö ;-)

Dagen efter försöker jag verkligen tänka på att svarva med en mer ergonomisk ställning. Det hjälper inte. Efter bara en kort stund in i arbetet vill jag ge upp. Jag spänner mig så att det värker i armar, axlar, händer och rygg. Ändrar försättaren och provar igen... byter svarvskölp och provar igen... ändrar försättaren igen... Till slut stänger jag av maskinen och bestämmer mig för att inte svarva mer... någonsin:-(  

Ytterligare en dag senare: Den svarv jag använt för att skrapsvarva har en massa skydd och säkerhetsanordningar överallt, så det är svårt att komma åt med de superlånga skölparna som vi har på skolan. Det är också ett stort problem för mig att kunna avgöra om mina tillkortakommanden beror på verktyg, material, brist på erfarenhet eller brist på kunskap. Så när jag tycker att det är omöjligt att fortsätta svarva, vet jag inte om det beror på rädsla, okunskap eller på de fysiska förutsättningarna. Jag kinkar och gnäller inför Johan som tar skölpen ifrån mig och ställer sig att skrapsvarva i min skål. 

Inte elakt, men ändå lättad ser jag att inte heller han lyckas svarva utan problem. Vi enas om att helt enkelt sluta svarva innan det går på tok. Istället använder jag ett grovt slippapper de sista millimeterna. Jag slipar med finare och finare slippapper på skålen som fortfarande snurrar i svarven. Efter slipningen monterar jag bort den nästan färdiga skålen. Sedan återstår bara att med ett stämjärn slå bort den fastlimmade, runda klossen och även slipa till botten. Ytan oljar jag med en annan sorts olja än den jag använde på den skärsvarvade skålen. Helt enkelt vanlig linolja.