Sist jag var på Linköpings
universitet fick jag kritik för att det jag skapar/tillverkar inte är slöjd
utan mer av pysselkaraktär. Då blev jag jätteledsen och riktigt urförbannad. Nu
har jag bestämt mig för att jag skiter i vad andra tycker är slöjd eller
pyssel! Det kanske till och med är dags för slöjden att ta in lite nya
influenser. Det går inte att bromsa sig ur en kurva. Ny teknik, nya material
och nya tankemönster har kommit för att stanna och det måste vi förhålla oss
till. Det kanske är det som retar upp folk när de ser mina alster att det finns
både gammalt och nytt i dem, att jag så respektlöst blandar tekniker och
material, traditionell slöjd med pyssel?!
Jag skall i 1 mm kopparplåt
tillverka en dosa/ask/skrin/burk. Självklart kunde jag inte bara göra en enkel
dosa rakt upp och ner. Den måste tillföras något som gör att det blir
"min" dosa. Jag ville ge den ett estetiskt uttryck där betraktaren
kan se att jag tänkt till. Därför har jag inhandlat kopparlera som jag tänkte
göra något kul med. Vad det blir vet jag inte än eftersom jag aldrig jobbat med
kopparlera förut.
Nu har jag tittat på Youtube
hur man skall jobba med kopparleran och det var inte så enkelt som jag först
trodde. Den skall brännas i ca 800 grader i minst 10 minuter. Jag har ingen ugn
så det får bli butangasbrännaren.
Men innan jag gör någonting
alls med kopparleran måste jag tillverka själva dosan. I boken, Smida, driva,
bocka av Gert Ljungberg, Inger A:son Ljungberg och Lars-Göran Hall (1997) står
det på sidorna 114-117 precis hur man skall gå till väga. Jag har i alla mina
tidigare uppgifter lutat mig mot Johan, min handledare, men tänkte faktiskt
försöka mig på att genomföra den här uppgiften helt på egen hand. Jag har så
klart inget sagt till honom om det, eftersom jag, om jag skulle behöva honom
inte vill stänga den dörren ;-)
Precis som i uppgiften med
den öppna förvaringen, krävs det en perspektivskiss i den här uppgiften också.
Den blev så här:
Jag startade arbetet med att
göra en modell i papper först. När jag sedan skulle föra över måtten från
pappersmodellen till kopparplåten visade det sig att det inte fungerar i
praktiken. För att kunna göra ett lock till dosan skall man först göra två
matriser i ett hårt träslag. Dessa använder man sedan som en form att driva
kopparplåten mot. Vi hade en liten bit bok. Men det var för litet för att räcka
så att det skulle stämma överens med min
skiss och modell. Så, då har jag helt enkelt anpassat skissen så att den överensstämmer
med verkligheten!
Efter att matriserna var
utsågade och slipade, ritade jag ut samma runda mått två gånger på
kopparplåten + lite extra. Det lilla
extra behövdes till kanten på locket och även som säkerhetsmarginal till
botten, Med guldsmedssaxen klippte jag noga ut delen till locket, men inte
delen till botten, då den ändå skall slipas efter lödning. Eftersom jag klippt
så noga slipper jag att fila:-) Lockdelen slipar jag också noggrant med
smärgelduk.
Jag tar matriserna och
placerar lockdelen mellan dessa. Med en tving skruvar jag ihop delarna riktigt
hårt. Det skall nu hålla för att med en penhammare driva lockdelen utvändigt
runt matriserna utan att dessa flyttar sig ur sitt läge. Eftersom jag vill att
lockdelen skall vara konvex driver jag den även i en skålform. Det är så himla snyggt att med en hammare och
en pfaff slå in små märken på plåten. Detta gör jag bara på lockdelen.
Själva dosan skall vara lika
lång som omkretsen på locket - 5 mm. Då kommer locket att passa perfekt på
dosan. Så jag klipper ut en sådan del,
också den med guldsmedssaxen. Med handkraft pressar jag ihop ändarna mot
varandra och fixerar dem med järntråd.
Sedan tar det stopp! Jag
letar febrilt i "Att arbeta i metall." efter smältpunkter, fabrikat
och material på lod. Vilket av loden jag köpte, silver- eller kopparlodet skall
jag använda när jag löder ihop dosan? Jo, det med högst smältpunkt... och
vilken var det? Smsar Johan, som inte heller minns. Så gick det med det
självständiga arbetet!
Dagen efter får jag hjälp av
Johan som meddelar att det är kopparlodet som skall användas till dosans sida.
Jag klipper små 2-3 mm bitar av kopparlodet och försöker placera ut dem längs
skarven efter att jag med gasolbrännaren värmt upp dosan underifrån rejält.
Förmodligen har fixeringen med järntråd varit för lös. Skarven har glidit isär
och bildar ett glapp på över 2 mm. Skit också! Det är bara att börja om från
början.
Andra gången turas vi om med
att hålla gasolbrännaren och lodet. Till slut lyckas det och efter lödningen
kyler jag ner dosan/cylindern i kallt vatten. Nästa lödning skall göras mellan
botten och cylindern och med silverlodet. Inte sjutton fungerade det nu heller.
Silverlodet, som var nerklippt till småbitar smälter inte.
Inte ens Johan får fason på
smältpunkterna. Silverlodet bara vägrar att smälta. Kan jag ha fått fel lod
från Slöjddetaljer? Med det lilla som återstår av kopparlodet gör jag ett
försök att löda botten med samma smälttemperatur som i skarven på
dosan/cylindern.
När jag tittar på tabellen i
Skolverkets "Rapport 253" 2005 på sidan 57, figur 15, som handlar om
elevernas problemlösning i genomförandefasen, inser jag att det skulle behövas
en kamrat att diskutera olika lösningar med. Man kan i figuren utläsa att
interaktionen mellan elev-lärare och elev-elev är omfattande. Arbetet i slöjden
är en aktiv problemlösningsprocess där man diskuterar och löser uppkomna
problem i samverkan.
Jag filar och filar. Jag
slipar och slipar. Jag polerar och polerar. Lödningen blev inte bra. Fyller man
dosan med vatten så läcker den som ett såll.
Någonstans mellan slipningen
och poleringen tappar jag sugen. Igen! Vill inte lägga ner mer tid på dosan
genom att göra en dekoration i kopparlera. Anser mig färdig med projekt
hårdlödning. När jag frågar Johan vilken åldersgrupp som kan tänkas jobba med
den här sortens arbete får jag svaret: ingen, möjligen en eller annan i år 9 om
du har en synnerligen bra grupp för övrigt...