tisdag 29 april 2014

Hårdlödning.

Sist jag var på Linköpings universitet fick jag kritik för att det jag skapar/tillverkar inte är slöjd utan mer av pysselkaraktär. Då blev jag jätteledsen och riktigt urförbannad. Nu har jag bestämt mig för att jag skiter i vad andra tycker är slöjd eller pyssel! Det kanske till och med är dags för slöjden att ta in lite nya influenser. Det går inte att bromsa sig ur en kurva. Ny teknik, nya material och nya tankemönster har kommit för att stanna och det måste vi förhålla oss till. Det kanske är det som retar upp folk när de ser mina alster att det finns både gammalt och nytt i dem, att jag så respektlöst blandar tekniker och material, traditionell slöjd med pyssel?!

Jag skall i 1 mm kopparplåt tillverka en dosa/ask/skrin/burk. Självklart kunde jag inte bara göra en enkel dosa rakt upp och ner. Den måste tillföras något som gör att det blir "min" dosa. Jag ville ge den ett estetiskt uttryck där betraktaren kan se att jag tänkt till. Därför har jag inhandlat kopparlera som jag tänkte göra något kul med. Vad det blir vet jag inte än eftersom jag aldrig jobbat med kopparlera förut.

Nu har jag tittat på Youtube hur man skall jobba med kopparleran och det var inte så enkelt som jag först trodde. Den skall brännas i ca 800 grader i minst 10 minuter. Jag har ingen ugn så det får bli butangasbrännaren.

Men innan jag gör någonting alls med kopparleran måste jag tillverka själva dosan. I boken, Smida, driva, bocka av Gert Ljungberg, Inger A:son Ljungberg och Lars-Göran Hall (1997) står det på sidorna 114-117 precis hur man skall gå till väga. Jag har i alla mina tidigare uppgifter lutat mig mot Johan, min handledare, men tänkte faktiskt försöka mig på att genomföra den här uppgiften helt på egen hand. Jag har så klart inget sagt till honom om det, eftersom jag, om jag skulle behöva honom inte vill stänga den dörren ;-)

Precis som i uppgiften med den öppna förvaringen, krävs det en perspektivskiss i den här uppgiften också. Den blev så här:
Jag startade arbetet med att göra en modell i papper först. När jag sedan skulle föra över måtten från pappersmodellen till kopparplåten visade det sig att det inte fungerar i praktiken. För att kunna göra ett lock till dosan skall man först göra två matriser i ett hårt träslag. Dessa använder man sedan som en form att driva kopparplåten mot. Vi hade en liten bit bok. Men det var för litet för att räcka  så att det skulle stämma överens med min skiss och modell. Så, då har jag helt enkelt anpassat skissen så att den överensstämmer med verkligheten!

Efter att matriserna var utsågade och slipade, ritade jag ut samma runda mått två gånger på kopparplåten  + lite extra. Det lilla extra behövdes till kanten på locket och även som säkerhetsmarginal till botten, Med guldsmedssaxen klippte jag noga ut delen till locket, men inte delen till botten, då den ändå skall slipas efter lödning. Eftersom jag klippt så noga slipper jag att fila:-) Lockdelen slipar jag också noggrant med smärgelduk.

Jag tar matriserna och placerar lockdelen mellan dessa. Med en tving skruvar jag ihop delarna riktigt hårt. Det skall nu hålla för att med en penhammare driva lockdelen utvändigt runt matriserna utan att dessa flyttar sig ur sitt läge. Eftersom jag vill att lockdelen skall vara konvex driver jag den även i en skålform.  Det är så himla snyggt att med en hammare och en pfaff slå in små märken på plåten. Detta gör jag bara på lockdelen.
Själva dosan skall vara lika lång som omkretsen på locket - 5 mm. Då kommer locket att passa perfekt på dosan.  Så jag klipper ut en sådan del, också den med guldsmedssaxen. Med handkraft pressar jag ihop ändarna mot varandra och fixerar dem med järntråd.
Sedan tar det stopp! Jag letar febrilt i "Att arbeta i metall." efter smältpunkter, fabrikat och material på lod. Vilket av loden jag köpte, silver- eller kopparlodet skall jag använda när jag löder ihop dosan? Jo, det med högst smältpunkt... och vilken var det? Smsar Johan, som inte heller minns. Så gick det med det självständiga arbetet!

Dagen efter får jag hjälp av Johan som meddelar att det är kopparlodet som skall användas till dosans sida. Jag klipper små 2-3 mm bitar av kopparlodet och försöker placera ut dem längs skarven efter att jag med gasolbrännaren värmt upp dosan underifrån rejält. Förmodligen har fixeringen med järntråd varit för lös. Skarven har glidit isär och bildar ett glapp på över 2 mm. Skit också! Det är bara att börja om från början.

Andra gången turas vi om med att hålla gasolbrännaren och lodet. Till slut lyckas det och efter lödningen kyler jag ner dosan/cylindern i kallt vatten. Nästa lödning skall göras mellan botten och cylindern och med silverlodet. Inte sjutton fungerade det nu heller. Silverlodet, som var nerklippt till småbitar smälter inte.

Inte ens Johan får fason på smältpunkterna. Silverlodet bara vägrar att smälta. Kan jag ha fått fel lod från Slöjddetaljer? Med det lilla som återstår av kopparlodet gör jag ett försök att löda botten med samma smälttemperatur som i skarven på dosan/cylindern.

När jag tittar på tabellen i Skolverkets "Rapport 253" 2005 på sidan 57, figur 15, som handlar om elevernas problemlösning i genomförandefasen, inser jag att det skulle behövas en kamrat att diskutera olika lösningar med. Man kan i figuren utläsa att interaktionen mellan elev-lärare och elev-elev är omfattande. Arbetet i slöjden är en aktiv problemlösningsprocess där man diskuterar och löser uppkomna problem i samverkan.  

Jag filar och filar. Jag slipar och slipar. Jag polerar och polerar. Lödningen blev inte bra. Fyller man dosan med vatten så läcker den som ett såll.
Någonstans mellan slipningen och poleringen tappar jag sugen. Igen! Vill inte lägga ner mer tid på dosan genom att göra en dekoration i kopparlera. Anser mig färdig med projekt hårdlödning. När jag frågar Johan vilken åldersgrupp som kan tänkas jobba med den här sortens arbete får jag svaret: ingen, möjligen en eller annan i år 9 om du har en synnerligen bra grupp för övrigt...




söndag 27 april 2014

Inbjudningskort till studenten.

Det började bli hög tid att skicka iväg inbjudningarna till sonens student. Jag gjorde två prototyper efter inspiration från http://www.gummiapan.com/ Nedan visar jag den första som i mitt tycke blev lite "för mycket".

Här kommer en bild på det andra kortet jag gjorde.
Det är enklare och inte lika pråligt och rörigt. Min och makens favorit. Men jag lät sonen få avgöra vilket kort han föredrog, i den fasta förvissningen om att han så klart skulle dissa det pråliga kortet. Efter att flickvännen också fått tycka till blev det en kompromiss som blev så här:

Här syns en del av de kort som gått iväg med posten. Skulle vara kul om du ville tala om för mig om du  föredrar något av korten :-)

Skålsvarvning.

Skålsvarvning enligt skärmetoden: Jag startade med ett ämne i björk som var 23 cm brett på kortaste stället. Med stållinjalen mätte jag ut 23 cm längd och kapade biten i bandsågen. Med stållinjalen från hörn till hörn ritade jag ut centrum. Med en vanlig passare ritade jag sedan ut en cirkel med maximal radie. Också detta sågades ut med hjälp av bandsågen.

Med diametern x på ett träborr, borrade jag ca 7 mm djupt för spindelnosen/svarvchucken att få fäste i. Därefter passade jag in ämnet i spindelnosen/svarvchucken och skruvade till så att allt satt hårt och säkert inför svarvningen. Viktigt att inte glömma kvar skruvnyckeln i svarvchucken, då den flyger all världens väg. Det kom jag ihåg.

Dubbdockan kördes intill och jag skruvade på ratten så att dubbröret satt fast i björkämnet. Försättarfoten hade jag flyttat fram tidigare för att göra plats för dubbdockan, men nu skruvade jag fast den och riktade in försättaren. Ett avstånd av ca 5 mm från ämnet när man kollat att det snurrar fritt är lagom att börja med. Försättaren skall monteras en liten bit nedanför centrum av spindelnosen.
Jag använde en svarvskölp till hela arbetet förutom i botten på skålen/fatet där jag använde en svarvmejsel. När man skall skärsvarva är principen att man skär bort material med svarvskölpen vinklat så att eggen står på högkant.

Metoden är inte lämplig i skolslöjden står det i "Arbete i trä, del 2, 31:1". Kändes inte så betryggande. Påpekade detta för Johan, min handledare, som svarade att han lät sina elever skärsvarva! Då kändes det ännu sämre... elever som klarar skärsvarvning och jag som inte ens vågar sätta på maskinen ifall ämnet skulle vara fel isatt och flyga iväg.
Vid varje nytt moment som inkluderar en maskin får jag stora skälvan och jag känner inte igen mig själv. Har inte bangat för något på grund av rädsla förut och nu fegar jag och beter mig som en fjompa. Vad är det som händer?

Läser man vidare i Arbete i trä, del 2, 31:1, står det att: "Om verktygseggen sätts felaktigt mot arbetsstycket kan resultatet bli ett mer eller mindre kraftigt "hugg". Vidare står det att "hugget" kan leda till att man tappar greppet om verktyget och på ett eller annat sätt kan komma till skada. Detta löste Johan genom att stå jämte mig en lång stund. Han instruerade muntligen och justerade handgripligen hur jag skulle hålla svarvskölpen och hur den skulle vinklas och ligga an mot försättaren.

Efter svarvningen gick jag lös på fatet med ett grövre sandpapper. Någonstans har jag hört att smärgeldukens vävtrådar kan fastna i svarven och därför är sandpapper att föredra. Med finare och finare sandpapper slipade jag ytan på fatet som fortfarande satt kvar i svarven. På Johans inrådan testade vi en ny, dansk olja för ytbehandlingen. Den var inte så lätt att arbeta med. Det blev synliga märken efter appliceringen om man inte varit supersnabb. Det var jag inte eftersom jag inte viste att det var vad som krävdes. Ytan kändes lite seg efter att oljan torkat. Till slut knycklade jag ihop lite papper som jag frenetiskt gned ytan med för att få till den sista finishen.
Nu när fatet är färdigsvarvat och jag samma dag sitter ner och i minnet skall återskapa händelseförloppet, får jag erkänna att jag lagt så mycket energi och fokus på att bekämpa rädslor att jag inte kan minnas hur jag gjort för att få till formen på fatet. Visst, jag kan be Johan berätta vad jag gjorde eller googla på det, men det vore inte rätt. Jag tänker inte sticka under stol med att jag inte vet hur jag skall skärsvarva ett fat på egen hand. Jag vet också att jag inte tänker låta några elever göra det innan jag själv fått chansen att öva mer på detta moment.

Hm... det sista jag skrev nu, känner jag igen. "Jag tänker inte låta några elever jobba med detta!" Det har jag skrivit flera gånger förut! Men, finns det något som jag skulle våga, låta dem göra??? Jag hör Johan viska från min axel, att det finns massor av slöjduppgifter som eleverna kan göra under tiden som jag försöker jobba med att skaffa erfarenhet och bli säkrare.

Skålsvarvning enligt skrapmetoden: Jag startade på samma sätt nu som jag hade gjort med det andra björkämnet jag hade förberett inför skärmetoden. Dock glömde både Johan och jag att jag skulle såga ämnet runt med bandsågen...
Johan gav mig en sågad, rund kloss och en planskiva som skulle fästas i björkämnet. På klossen limmade jag fast en bit papper. Märkte ut var centrum var och borrade ett hål där. Limmade fast klossen på björkämnet med hjälp av markeringarna och det borrade hålet. Efter att jag skruvat fast planskivan, också den i centrum, kom Johan på att vi använt fel planskiva. Inte värre än att skruva loss den och byta ut den mot en mindre.
Dagen efter skruvade vi fast planskivan/björkämnet i spindelnosen. Försättarfoten med försättaren sköts på plats. (Många av delarna på en svarv är tunga och tröga, vilket gör att jag tror att när det går trögt eller kärvar beror det på att min fysiska styrka inte räcker till. Men i själva verket beror det på att delarna är slitna och kanske behöver smörjas och skötas om lite.)
Dubbdockan sköts även den på plats och dubbröret skruvades till.
Försättaren justerades till något nedanför centrum och ca 5 mm utanför björkämnets snurradie.

Med en svarvskölp försökte jag göra mitt kantiga björkämne runt. Jag skulle försiktigt, försiktigt, försiktigt skrapa bort materialet tills ämnet blev cylinderformat. Både Johan och jag tycker nog så här i efterhand, att det är bättre att såga ut ämnets form med bandsågen först. Det går fortare, är säkrare och gör inte så stor åverkan på varken verktyg eller svarvare ;-)

Tur att jag använde den svarv som har skydd, trots att jag upplever att de är i vägen och därför äventyrar säkerheten. Det högg och smällde i trät. Flisor och bitar flög och smätte mot min oskyddade hand. (En vecka senare finns fortfarande blåmärkena och såren kvar.)

Konstigt nog gjorde detta att jag blev mindre osäker. Rädslan för att tappa taget om svarvskölpen och fastna eller skada mig blev mindre när jag kände vad som faktiskt hände i verkligheten och inte i min fantasi!

Med svarvskölpen liggande mot anhållet/försättaren rundade jag till botten  på fatet/skålen efter att jag avverkat allt material för att få ett cylinderformat ämne att starta själva svarvningen med. Därefter flyttade jag försättarfoten och försättaren till "insidan/framsidan" av fatet/skålen för att avverka material där. Halvvägs in i arbetet med detta var jag tvungen att avbryta. Då hade jag spänt mig och koncentrerat mig så att jag var helt slut. Det krampade i händerna och ryggen värkte. Det var inte tal om att stå avslappnat eller ergonomiskt riktigt. Fokus låg även denna gång på att våga genomföra uppgiften utan att skadas eller dö ;-)

Dagen efter försöker jag verkligen tänka på att svarva med en mer ergonomisk ställning. Det hjälper inte. Efter bara en kort stund in i arbetet vill jag ge upp. Jag spänner mig så att det värker i armar, axlar, händer och rygg. Ändrar försättaren och provar igen... byter svarvskölp och provar igen... ändrar försättaren igen... Till slut stänger jag av maskinen och bestämmer mig för att inte svarva mer... någonsin:-(  

Ytterligare en dag senare: Den svarv jag använt för att skrapsvarva har en massa skydd och säkerhetsanordningar överallt, så det är svårt att komma åt med de superlånga skölparna som vi har på skolan. Det är också ett stort problem för mig att kunna avgöra om mina tillkortakommanden beror på verktyg, material, brist på erfarenhet eller brist på kunskap. Så när jag tycker att det är omöjligt att fortsätta svarva, vet jag inte om det beror på rädsla, okunskap eller på de fysiska förutsättningarna. Jag kinkar och gnäller inför Johan som tar skölpen ifrån mig och ställer sig att skrapsvarva i min skål. 
Inte elakt, men ändå lättad ser jag att inte heller han lyckas svarva utan problem. Vi enas om att helt enkelt sluta svarva innan det går på tok. Istället använder jag ett grovt slippapper de sista millimeterna. Jag slipar med finare och finare slippapper på skålen som fortfarande snurrar i svarven. Efter slipningen monterar jag bort den nästan färdiga skålen. Sedan återstår bara att med ett stämjärn slå bort den fastlimmade, runda klossen och även slipa till botten. Ytan oljar jag med en annan sorts olja än den jag använde på den skärsvarvade skålen. Helt enkelt vanlig linolja. 

måndag 14 april 2014

Kärlekskörsbär eller körsbärskärlek?

Jag ville göra ett riktigt färgglatt kort till min man eftersom han gillar starka färger.
 Med ett specialpapper som är lite transparent torrembossade jag körsbären som jag sedan färglade med alkoholbaserade tuschpennor.
 Tänkte att körsbären kunde sättas ihop så att de bildade ett hjärta, till mitt "hjärta" ;-)

söndag 6 april 2014

Lunch?

Det här kortet har jag skickat till min allra bästa Jennie, som bor för långt bort för en spontan fika eller lunch.
...Och här är en bild på vad som fanns på baksidan av "tagen".

torsdag 3 april 2014

Serie med julkort 6.

Ett kort i riktigt julrött får avsluta serien med julkort. Julgranskulorna är stämplar från Vilda stamps http://vildastamps.com/ 
Jag har färglagt motivet med alkoholbaserade tuschpennor. Julen varar fram till påska... och det verkar som det stämmer i detta fall ;-) Ha det gott i vårvärmen!

tisdag 1 april 2014

Serie med julkort 5.

Här kommer två kort som är ganska lika. Kanske aningens dystra för att vara glada julkort?!
Sicksackmönstret är gjort med en stans på två olika mönsterpapper. Varannan "sicksack" har fått byta plats med det andra mönsterpappret, om ni förstår hur jag menar.